”Alla vill till himmelen, men få vill ju dö.”
Klassisk textrad av Timbuktu som väl de flesta kan skriva under på. Eller? För tänk att få avsluta jordelivet med att grävas ned av Daniel Pettersson. Det är ju nämligen det han gör. Daniel är vaktmästare på en kyrkogård och då är en av uppgifterna att gräva gravar.
Men till den dagen är det långt kvar. Förhoppningsvis minst lika långt som Daniel Pettersson har bott i Skellefteå. När han kom hit hade Olof Palme ganska nyligen blivit skjuten, kärnkraftsolyckan i Tjernobyl hade nått allmänheten och Nintendos klassiska NES (åttabitars) hade ännu inte nått Sverige.
Någon dödgrävarhockey var det dock inte tal om när Danne var på isen. Han var en tekniskt skicklig center med fint spelsinne. Skridskoåkningen var okej och skottet lamt. Sargdueller vanns snarare på smartness än fysik. Egentligen är han en av AIK:s stora spelare genom tiderna.
För Pettersson gav oss allt, trots att linan konstant var slak och vid tillfälle hade vi ena foten i graven (konkurshotet). Fjorton säsonger, varav fem som lagkapten. Fjorton säsonger, varav ALLA medan klubben var i en djup svacka. Enda riktiga framgången var att inte åka ut 1988.
Elva år i Division ett/Allsvenskan i ett Skellefteå AIK som förvisso såg sig själva som ett storlag, men agerade tvärtom. Vid sin sida hade han ständigt speedkulan Jörgen Wännström och vi är många som trodde (tror) att de både skulle kunna leda oss tillbaka, men även bilda en gedigen andrakedja.
En karriär och ett partnerskap med Wännström som åtminstone inte vi har tillräckligt med ord för att beskriva. Daniel Pettersson har suttit ner på lagbilden överlägset oftast i AIK:s historia. Han har lett laget och varit en av få lysande stjärnor under en fruktansvärd tid.
När han slutligen la skridskorna på hyllan vällde nyförvärven in och där och då kändes det mer spännande än att man kände saknad av Pettersson (och Wännström, Burlin och Andersson). I efterhand var det naturligtvis ett feltänk av oss och i efterhand hade nog Danne varit andracenter även då.
Westerback lämnade, Johnsen var en besvikelse och det är klart att Pettersson hade konkurrerat ut Anders Fredriksen. Men det här är ju inget att fokusera på. Inte heller att han tvingades bära tröja #75 och tröja #150. De svaga handlederna har vi också glömt. Det enda som är viktigt är Daniel Petterssons fantastiska insatser för oss och för AIK. Tack så mycket! Det har varit en ära att följa dig.
PS. Att ha varit lagkamrat både med Roland Stoltz (SM-guld 78 och Fredrik Lindgren (SM-guld 2013/14) är tämligen unikt och vittnar om en mäktig karriär.
Kommentarer
Skicka en kommentar