Ge mig utseendet på en hockeyspelande Princetonstudent och jag ger dig Andrew Calof. En till synes försynt, intelligent man i sina bästa år. Ingen adrenalinstinn neandertalare som sitter i omklädningsrummet och brölar om brudar. Nu kanske den bilden av en hockeyspelare är förlegad, men visst hade han auran av att vara en student och inte en 30-poängsspelare.
Våra fördomar stärktes under första isträningen, då en försiktig Calof såg chockad ut. Både över intresset i sin nya hemstad, men också över att Martin Lundberg inte tvekade en sekund över att klistra fast Oskar Sundqvist i sarghörnet redan under det första passet.
Vi vet ju att träningsmatcher kan se ut hur som helst och inte nödvändigtvis behöver spegla hur säsongen ska bli. Andrew Calof imponerade inte och det kändes tveksamt om det ens fanns en plats i fjärdekedjan. Två år senare hade han gjort 35 mål och var en stor publikfavorit.
Förstakedjan, given i powerplay och en av SHL:s bästa målskyttar. Hur blev det så? Hur kunde vi ha sett så fel? Frågor med många svar. Dels dömde vi honom eftersom han kom direkt från collegehockeyn och inte hade briljerat särskilt mycket där. Åtminstone inte vad gäller poäng.
Dels såg det ju inte alls bra ut från början, men vi borde ha lärt oss att allt Lasse Johansson rörde vi blev till guld (silver). Alternativt var det så att vårt spelsystem på den tiden var så vattentätt att vem som helst kunde komma in och leverera. Det sista stämmer ju inte riktigt, men lagets höga nivå var givetvis en faktor bakom Calofs succé.
Kemi på isen med Zackrisson och Ritola. Extrem kemi utanför isen med Axel Holmström. Spelstilen var avig och skottet oannonserat. Vunna närkamper berodde mer på smartness än kraft. Hans ödmjuka stil gjorde att Calof var väldigt lätt att tycka om. Inte den typiske kanadensaren.
Och det var kanske just det som gjorde att det skar sig med Bert Robertsson (det var i alla fall det som sas). I takt med att vår trupp försvagades gick det också sämre för Calof och under hans tredje och sista säsong fungerade ingenting. Det fina självförtroendet var som bortblåst.
Då anser bloggen att ett ledarskap ska försöka lyfta honom och inte trycka ner honom. Bert tycker nog likadant, men använde sig av en mer nordamerikansk stil i sitt ledarskap. Men att skrika och skrämma var inte vägen att vandra. Calof var en skugga av sitt forna jag och drog till Växjö efter säsongen.
Där fick han vinna sitt SM-guld. Ironiskt nog i Skellefteå Kraft Arena och ironiskt nog med Bert Robertsson i båset. Problemet var ju bara att han hade en ful blå-orange tröja och att Bert stod i fel bås. Dessutom möttes Calof och sina lagkamrater av en massa plastklappor när de kom hem. Tänk så fel det kan bli.
Det går veckor och månader utan att man tänker på Andrew Calof. Tre svartgula år räckte inte för att bli ihågkommen och ska vi vara helt ärliga kan det gå en hel match mot Lakers utan att man tänker på honom. Vi gör dock ett undantag idag då han fyller 31 år. I paketet från Bert finns nog troligare en piska än en morot.
Kommentarer
Skicka en kommentar