30 maj: Stefan Klockare

Titta på bilden och titta noga. Vad ser du? Det blir säkert många olika svar, men det enda korrekta svaret är att du tittar på en vinnare. Just då där ser en vinnare ut. För visst är vi vinnare? Åtminstone har både vi och föreningen betecknat oss som sådana under en längre tid. ”Vinnarkulturen sitter i väggarna.”

Oavsett känslan kring nuläge, dåtid och framtid, så har Stefan Klockare varit med på EXAKT hela resan som har tagit Skellefteå AIK från botten till den absoluta toppen. En väg och en resa som omvandlade oss från utskrattade förlorare till dyrkade och dominerande vinnare.

2001 hade tåget kanske inte spårat ur, men vi harvade på i Norra Allsvenskan och var i behov av en totalrenovering. Som bekant blev det precis så och dåvarande sportchef Gunnar Ericsson sköt från höften på allt som rörde sig. Men i bössan var det skarpa skott och träffbilden var blandad.

Bort med tryggheten (Andersson, Burlin, Wännström och Pettersson). In med high risk, high reward. Johnsen, Westerback, Nyström och Kivenmäki var nya namn att lära sig och laget var helt underbart felbalanserat. Men lite norrländsk trygghet tillkom också i Krekula och Nilimaa.

Mest norrländsk och tryggast av alla var Stefan Klockare. Han som hellre släppte blålinjen än stod upp. Han som gärna tänkte efter lite extra än svarade direkt på en fråga. Två säsonger blev det och AIK tog hyfsat stora kliv under dessa. Klockare var stabil, men inte så mycket mer, och hade historien slutat här hade vi (nästan) glömt honom.

Men det är ju som tränare som Stefan verkligen har satt sitt svartgula avtryck. Först två år som sidekick och konflyttare bakom Ulf Taavola. Där snappade han upp vikten av att vara konsekvent (tjurig) och kunde också samla på sig en stor mängd övningar och genomtänkta isträningar.

Den enda plumpen i protokollet är egentligen att han inte stod i båset när vi gick upp. Då hade han tagit klivet ner till juniorlaget och gjorde ett lika viktigt arbete där. Listan på spelare som han var med och plockade fram börjar med David Rundblad och slutar med Viktor Arvidsson, så ni förstår värdet i det.

När dessa grabbar började vara flygfärdiga fick de med sig tryggheten i Stefan Klockare och det året han och de tog klivet upp inleddes en total dominans av svensk ishockey, näst intill utan motstycke. Sex raka finaler med Stefan i båset, och två guld.

Så är man en vinnare när man ”vunnit” fem silvermedaljer? (Växjö 2018 gick vi också till final.) Det går definitivt att svara nej på den frågan, men sett till hela Klockares tid i AIK så har vi inte bara vunnit segrar på isen, utan utvecklat svensk hockey och skapat en talangfabrik utan motstycke.

De sista åren muttrades det en del, i takt med att de riktiga framgångarna uteblev. Men det är mycket begärt att de ska göra det när folk konsekvent vägrar gå på matcherna. Det ekonomiska tappet innebär att vi istället för två riktiga toppklasspelare istället har Måns Forsfjäll och Simon Robertsson i truppen.

Inget ont om dessa, men det säger ju sig själv att vi har större chans att vinna med Anton Lindholm och Oscar Lindberg i laget. Nu blev det här ett sidospår från dagens stora jubilar. Stefan Klockare fyller jämnt (och jämt) idag. 50 år, varav tjugo i Skellefteå AIK:s tjänst. Helt fantastiskt!