Jag sticker nog inte ut hakan jättelångt när jag påstår att Crisse hade mer råtalang än spelare som exempelvis John Norman, Stefan Loibl eller Martin Lundberg. Spelare med landslagsmeriter, KHL-spel, OS-matcher och SM-guld. Spelare som nådde betydligt mycket längre än Cristofer Abrahamsson.
Vi har tidigare funderat på vad som hände med den mycket talangfulla gruppen 77:or. Laget som tog SM-silver som juniorer. Egentligen var det bara Jonathan Hedström som verkligen blev något. För all del har Ramstedt och Olofsson känt på spel i Elitserien, men visst borde det ha blivit mer?
En av anledningarna kan ha varit att träningsnivån på den tiden låg en bra bit under nivån hos många andra klubbar. Johan Ramstedt har vittnat om att han tydligt märkte av det när juniorlandslaget återsamlades och de andra killarna hade gått framåt rejält sedan sist. Inte minst vad gäller styrka.
Lek med tanken att 77:orna hade getts samma möjligheter som de tidiga 90-talisterna. David Lundqvist kanske hade haft ett par SM-guld, Magnus Berglund hade spelat i NHL och Cristofer Abrahamsson hade varit en helt annan spelare än vad han blev.
Men vi tar det från början. Sju år gamla spelade Cristofer och jag fotboll i Morön BK:s E-pojkar. Undertecknad var back och Crisse var forward, målskytt och ofta matchhjälte. Det var inte helt ovanligt att publiken (föräldrarna) skrek eller muttrade ”Men, släpp bollen” eller ”Sluta dribbla!!”.
Crisse brydde sig inte nämnvärt, utan körde sitt race och var härlig att ha i laget. Både som matchvinnare och spjuver. Med tiden kom vi andra ikapp och växte ifrån honom, framförallt fysiskt. Abrahamsson fortsatte dock att dribbla och hamnade till slut på bänken.
I ärlighetens namn gick hockeyn först för honom och det kanske inte var så konstigt att han inte utvecklades på fotbollsplanen i samma takt som oss andra. Men vad spelar det för roll? Fotbollen är relativt ointressant i Skellefteå. Det är hockey som gäller!
Som pojk och juniorspelare var Crisse forward, målskytt och ofta matchhjälte. Det var inte helt ovanligt att publiken (föräldrarna) skrek eller muttrade ”Men släpp pucken!” eller ”Sluta dribbla!!”. Samma visa som under fotbollskarriären, alltså. Men erkänn att det är en underbar visa!
Lillkillen blev så småningom stor och skulle kunna ha blivit en powerforward. Storleken och skridskoåkningen fanns definitivt, men kanske inte riktigt psyket. För det gnälldes en hel del, på domare, medspelare och motståndare. Psykades och tjuvsmälldes.
Fina egenskaper under en mörk tid. Men Cristofer Abrahamsson hade en publikfriande spelstil och det kändes hela tiden som att han skulle bli en stjärna. Men ska vi vara helt ärliga så var han inte tillräckligt bra. Och är man inte tillräckligt bra, kan man lika gärna spela i Björklöven.
Och det var där han hamnade. Visserligen bara under en säsong, men vi glömmer inte sådant. I AIK gjorde han fyra fulla säsonger med 133 matcher och 64 poäng. Ganska långt under vad jag trodde att han skulle prestera när han åkte åttor runt mig och övriga klasskamrater på gymnastiken.
Karriären blev ändå rätt skön. Förutom Skellefteå AIK och Björklöven, så har Crisse representerat tio andra klubbar och vi törs nog påstå att han har blivit en kultspelare i i princip samtliga dessa lag. För han är en spelevink och en profil som säger vad han tycker och tänker.
Alltså inte klippt och skuren för dagens SHL-hockey som är rätt själlös och profillös. Det är snart fyrtio år sedan vi sågs för första gången, Crisse och vi har säkert sjungit för varandra på respektive födelsedagar, men idag tar jag det ett steg längre och kör en offentlig hyllning. Grattis!
Kommentarer
Skicka en kommentar