I mitt kompisgäng, där vi kommit upp i åldern där man börjar bli tunnhårig, har just det varit en rolig sak att pika varandra för. En av oss fick tidigt en kal hjässa och ansågs därför som något av en expert på tunnhårighet. En kväll, alkohol var inblandat, skulle han bedöma vem av två andra polare (undertecknad en av dessa), som låg sämst till ur ett tunnhårighetsperspektiv.
Han ansåg att det fanns tre bedömningsgrunder; vikar, femkrona och krans. Krans?? Alltså den delen av håret som finns på sidorna och bak (som en olivkrans från de tidiga olympiska spelen, alltså). Jag fick omdömet ”bra krans” och tänkte, och förmodligen sa; ”Arne Hegerfors har bra krans!”
Hela den här inledningen handlar om ett hypotetiskt resonemang kring att dagens födelsedagsbarn, Johan Krantz, skulle ha tappat hjälmen (på den tiden fick man spela vidare) och rett upp en farlig situation i egen zon. Om någon på läktaren då skulle ha ropat ”Bra Krantz!”, skulle detta ha kunnat missuppfattas som ”Bra krans”, och Johan skulle ha kunnat drabbas av rejäla komplex.
För tunnhårigheten var på gång redan i unga år (även om det kanske inte syns på bilden). Krantz fyller idag 52 år och kom till Skellefteå i samma veva som den truppen som vann JSM 1988 flyttades upp i vårt J20-lag. En rejäl försvarsspelare med styrkorna i egen zon och säkert med förhoppningar om att utvecklas till Elitseriespelare här.
Men så blev det inte. Inte alls. För på den blå linjen där Ola Stenlund och Kari Suoraniemi stått de senaste åren stod nu Peter Bohman och Johan Krantz. En nedgradering utan dess like. Supportrarna trodde på ett omedelbart återtåg, men till skillnad från 1985, tappade vi stora delar av stommen.
Av backuppsättningen återstod endast Tony Barthelsson, Lasse Marklund och Robban Larsson. Vi var tvungna att sänka ribban och hitta nya favoriter. Stockholmaren Krantz kanske inte var så tokig ändå. Det gick relativt snabbt att vänja sig vid den nya verkligheten, även om hoppet inte övergav oss omedelbart.
Tre år i Skellefteå blev det för Johan. Det första under SHC-flagg och sedan tillbaka till vårt riktiga namn, AIK. Hans nivå var jämn, med poängproduktionen 5-4-6, men trots att han slog personligt rekord under den sista säsongen blev det inget nytt kontrakt och han drog till CRIF.
Han fanns på andra sidan då Robert Barnes chockade oss med fyra forwards i varje kedja och måhända tänkte Krantz att ett sådant misstag skulle han aldrig ha gjort om han var tränare. Och tränare blev han. Han tog sig ända upp till a-laget, via tre år som juniortränare.
Johans enda a-lagssäsong, där han fungerade som assisterande tränare bakom Johan Schillgard (lagkamrat från juniortiden i Djurgården) blev konstig. Schillgard var oerhört flummig med märkliga idéer, men kanske ledde det till något gott. För när Schillgard och Krantz lämnade, anslöt några enormt viktiga pjäser i resan uppåt; Åkerman, Näsvall och Ekholm.
Således kan vi konstatera att Johan Krantz tid i AIK var precis samtidigt som när det var som allra mörkast. Men den tiden är också viktig, för utan uppbyggnad blir det inget crescendo. Krantz brann för föreningen och var både spelare, juniortränare och assisterande tränare. Och det är vi evigt tacksamma för. Bra Krantz!
Kommentarer
Skicka en kommentar