Det känns som att han som skrev Dimitrakos omdöme på Eliteprospects antingen vaknade på fel sida eller hette Ulf Taavola, alternativt både och. För det är inga snälla ord som levereras om grek-amerikanen som vi avgudade säsongen 2008/09.
”Har en tendens att inte släppa pucken och har problem i spelet utan puck. Inte en särskilt bra skridskoåkare och bidrar inte mycket i det defensiva spelet. Saknar det rätta drivet och saknar kontinuitet i sina insatser.”
Hårda ord, minst sagt, även om det fina skottet också nämns samt hans övriga fina offensiva egenskaper. För Dimitrakos var grym i Skellefteå. Vi hade tappat Lee Goren och hade otroligt hängande huvuden under inledningen av silly season 2008.
AIK var dock på uppgång och 22:a juli kom den sista pusselbiten inför den kommande säsongen. Vi visste att en spetsforward skulle in, men det kändes omöjligt att landa en mer dominant spelare än Goren. För Lee hade lett laget på alla tänkbara sätt.
Och inte kunde Niko Dimitrakos axla den manteln, men han kunde bidra med en hel del annat. Poäng. 44 poäng på 54 matcher och en av Elitseriens giftigaste offensiva spelare. Tillsammans med Brad Moran och Mathias Månsson bildade han en av seriens vassaste kedjor.
I slutet av serien drabbades Dimitrakos av en ordentlig knäskada och deltog sedan bara i en slutspelsmatch i det slutspelet som är synonymt med Kimmo Koskenkorva. Elaka tungor sa att Niko var väldigt försiktig eftersom han redan hade signat ett lukrativt kontrakt med CSKA Moskva och inte ville förvärra skadan.
Om det låg någon sanning i det får vi aldrig veta, men det som vi helt säkert vet är att Dimitrakos aldrig mer gjorde en bra säsong. Ett fenomen som vi sett både förr och senare. Spelare som gör en kanonsäsong i AIK, går för pengarna och aldrig mer blir sig själva.
Niko Dimitrakos, Mikko Lehtonen och Bud Holloway är några sådana exempel. Det är lätt att vara efterklok, men får man möjlighet att stanna i Skellefteå bör man ta den chansen. Det sitter en härlig kultur i väggarna där vi växer och vinner tillsammans. Dimitrakos med flera hade kunnat vara riktiga legender, men det är som sagt lätt när man sitter med facit.
Likt många andra nordamerikanska spelare driver han, efter karriären, en egen camp för unga spelare och trivs säkert bra med det. 43 år gammal idag och en spelare som vi för evigt kommer att förknippa med den första, riktigt ordentliga spetskedjan sedan återkomsten till Elitserien.
Kommentarer
Skicka en kommentar