När Micke Lindman kom till Skellefteå HC var gubbarna i Stigas ishockeyspel blågula eller blåvita. Sverige och Finland, alltså. På senare år finns samtliga SHL-lag representerade och de profilstarkaste spelarnas nummer finns på gubbarnas ryggar.
Men inte 1986. Då var det Sverige vs Finland som gällde. Undertecknad var inte så imponerad av landslagsspelare, utan jag valde ut mina fem favoritspelare i Skellefteå och låtsades att de var spelarna i hockeyspelet. Att kedjan bestod av Mats Lundström, Martin Pettersson och Randy Heath kanske inte får dig att höja på ögonbrynen.
På backsidan tänker du kanske att det borde ha varit Göran Lindblom och Ola Stenlund? Eller kanske Lasse Marklund och Robert Larsson? Så var det dock inte. Jag gick på det nya och spännande. Mina hockeyspelsbackar hette Serge Roy och Mikael Lindman.
Roy kan man kanske förstå. Han och Heath var våra första nordamerikanska spelare, men Lindman? Så här 36 år senare tror jag att det beror på en artikel i Norra Västerbotten, där jag läste mig till att Mikael Lindman var juniorlandslagsman. Ett välbehövligt nyförvärv för nykomlingarna, som vi ju faktiskt var.
Det blev sammanlagt tre säsonger för Micke under en mycket tung tid. Dels hade vi bytt namn till SHC och dels var vi ett fast förankrat bottenlag. År ett undveks Allsvenskan med nöd och näppe. År två kvalade vi oss tillbaka och under Lindmans sista år höll vi oss också just så pass kvar och tog ytterst få poäng efter jul.
Mikael Lindman, som faktiskt är född i Skellefteå, fick nog och drog vidare till Brynäs. Ett förståeligt val. Brynäs var starka och Micke fick vara med och vinna SM-guld medan Skellefteå AIK nästan tynade bort i exempelvis Husums ishall.
Under sin tid i Skellefteå lyckades Lindman mer än fördubbla sin poängskörd, om man jämför hans första säsong med den sista. 7+7 på 38 matcher är inte så pjåkigt av en back som inte alls var utpräglat offensiv. Backsidan dränerades ganska kraftigt mot slutet av hans tid här och Lindman var saknad.
Nu är det många år sedan karriären tog slut och han minns sin tid i Skellefteå med värme, även om den knappast var höjdpunkten. NHL-draftad och landskamper i bagaget, men kändes för min del som en ständig doldis. Kanske för att jag kategoriskt bojkottade Elitserien under sexton år? När Icebreakers mötte typ ”Tre Kronor legends” för ett par månader sen var dock Mikael uttagen i Tre Kronor. Oerhört trevligt och det gav mig dessutom rätt i mitt val av gubbar i ishockeyspelet 1986.
Kommentarer
Skicka en kommentar