Fortsätt till huvudinnehåll

12 maj: Sandra Rannerud

Magdalena Andersson, Valentina Teresjkova, Eva. Det finns en hel del kvinnliga pionjärer, även om de egentligen är alldeles för få. Men förhoppningsvis går utvecklingen i rätt riktning och att samhället kan bli helt jämställt. Idag är det dags för bloggen att ta ett första, stapplande steg.

Ovanstående namn i all ära, men frågan är om inte Sandra Rannerud är den kvinnan som kommer att ha inneburit allra mest för kvinnosaksfrågan när vi summerar livet. Hon är nämligen vårt allra första kvinnliga födelsedagsbarn. Idag fyller Sandra 25 år och det ska bli en sådan fest!

Bloggen kan inte direkt skryta med att gå i bräschen för damhockeyn. Vi har genom åren intervjuat Karin Granberg och vid ett tillfälle tittat snett på Leif Boork i hans roll som förbundskapten för damkronorna. Men det ska det bli ändring på. Sandra är först ut och redan i maj kommer vi att hylla två till damspelare.

Vägen till Skellefteå AIK har inte direkt varit spikrak för Rannerud. Född och uppvuxen i Boliden, men det fanns inget damlag så hon spelade U14 och U16 i Boliden samt i Clemensnäs damlag. När det var dags för gymnasiet fanns inte alternativet att stanna här. 

Skulle det bli en seriös satsning på hockeyn så var det bara att flytta. Övik och Modo blev destinationen och spel i Division ett i Modos andralag. Så långt alltså en karbonkopia på Fredrik Wargs karriär. Född i Boliden. Inget spel i AIK och tidig flytt till Örnsköldsvik.

Och likheterna med Warg skulle komma att fortsätta, för efter avslutat gymnasium var Rannerud på den nivån att SDHL väntade. Valet föll på Luleå och där spelade hon både i a-laget och Division ett-laget. Under hennes tre säsonger i norr blev det två SM-guld, men ingen framskjuten plats i laget.

Visst är det kul att vinna, men att bidra och vara en viktig spelare är lika viktigt, så Sandra valde att för första gången lämna Norrland och flytta till bottenlaget Göteborg där en större roll väntade. En flytt som visserligen innebar ökad speltid, men som sammantaget slutade i moll.

För nog är det säkert mysigt att strosa längs Avenyn och tjöta med goa gummor och gubbar, men att under en och en halv säsong bosätta sig i egen zon och spela -42 är inte särskilt kul. Då ska vi nämna att det fanns många, många spelare som hade betydligt mycket sämre plusminus.

Rannerud fick nog och flyttade i slutet av den här säsongen äntligen hem till AIK, där hockeyn var på uppgång och det andades optimism. Precis som Fredrik Warg gjorde en gång i tiden… Nu blev det ingen uppgång till SDHL, utan ironiskt nog var det hennes gamla lag Göteborg, med nästan enbart utländska spelare, som blev för svåra.

Nu hoppas vi att Sandra har hittat tillbaka till glädjen med hockeyn och vill vara med på den påbörjade resan mot SDHL. Hur det än blir med den saken så är Rannerud i och med detta inlägg för evigt inskriven i historieböckerna och kan med den vetskapen fira sin födelsedag i lugn och ro.

Kommentarer

  1. Äntligen! Hoppas verkligen på ett SDHL-avancemang för AIK nästa säsong.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar