Att påstå att Johan Ramstedts karriär blev som vi trodde att den skulle bli, vore att ljuga. Men ljuga gör man inte. Det säger bland annat det åttonde budet av Tio Guds bud oss, indirekt. Kanske ett hårt sätt att inleda en hyllning, men vi vet att Johan själv hade högt ställda mål.
Redan i hans tidiga tonår hörde vi talas om ”Kallis”, supertalangen i CRIF. Av någon, för oss, outgrundlig anledning valde han att bli kvar där ett par år längre än vad vi hade önskat. Men Kopparhallen var tryggheten och Ramstedt har alltid mått som bäst när han har varit trygg.
Spel i pojk och juniorlandslag och allmänt sågs han som en blivande superstjärna. Inte bara i AIK, utan i Sverige. Men när det var dags att ta ut truppen till JVM ratades han och när Torontos scout kom för att titta på Rama, upptäckte han Jonathan Hedström istället. Varför blev det så?
För dålig träning i Skellefteå är en anledning, men knappast hela anledningen. Johan Ramstedt har inga vassa armbågar och istället för att trampa folk på tårna tog han ett steg bakåt. Den bristen på egoism har nog kostat en del chanser. Fina mänskliga egenskaper, men inte alltid lämpade för elitidrott.
Och sen till Björklöven. Det som såg så bra ut raserades på några år. Totalt. Det är väl så här Hollywoodfilmer byggs upp. Mysig start, vi lär känna hjälten Allt går på räls och sedan kommer chocken och allt verkar hopplöst. I TV-soffan förstår man hur det ska sluta, men Johan Ramstedt är ju så verklig som man kan bli och då finns inga garantier.
Tolv säsonger och 263 poäng senare var vi framme vid slutet. Vår hjälte hade kommit tillbaka och var en av de som gav oss framtidstro igen. AIK etablerade sig först som ett topplag i Hockeyallsvenskan och Johan Ramstedt var en toppspelare. Upp i Elitserien och både vi och han ställde oss frågan om han hade det i sig.
Tillsammans med Fredrik Krekula och Pontus Petterström svarade han ja på den frågan. JA! De var en av seriens jobbigaste kedjor att möta och Rama hade slutit den vackraste av cirklar. Må vara att den absoluta slutpunkten inte blev optimal, men det är heller inte den vi minns.
Vi minns den utsträckta tungan, de upplyfta klubborna, den mjuka skridskoåkningen som inte direkt var start-stopp. Vi minns det otroligt svaga handledsskottet. Vi glömmer aldrig när Boden-publiken skanderade ”spela hockey Skelleftesvin” åt Ramstedt efter 2+2 för highstick.
Och russinet i kakan, Elitserieavancemanget. I sin hemstad. Framför vänner, släkt och fans. Går det att skriva en bättre saga? Att han omedelbart efter karriären griper en rånare gör ju att man både vill gråta och skratta av lycka. Du är det finaste som finns, Johan.
Kommentarer
Skicka en kommentar