Idag är det på dagen 44 år sedan ett gäng hjältar skrev historia på samma nivå som Neil Armstrong gjorde när han klev ner på månen, Berlinmurens fall och när Columbus ”upptäckte” Amerika. Som ni redan gissat firar vi idag Skellefteå AIK:s första SM-guld.
Sociala medier och TV-rättigheter var många år bort och det var ett fåtal fans som samlades på Falmark och ytterligare några utanför Isstadion. Inga samlade, gemensamma aktioner från supportrarna, utan man firade på egen hand eller i gäng. Nivån på glädjen var densamma, men den upptrissade stämningen som en stor massa människor kan skapa fanns inte på samma sätt.
Den tredje och avgörande matchen spelades i Scandinavium i Göteborg och det var inte särskilt många AIK:are där. Ofattbart att matchen avgjordes på neutral plan, men var tid har sina lösningar och problem. Kanske var det lika så bra, då vi tidigare skrivit om att vi aldrig har vunnit något på hemmaplan.
TV sände i alla fall matchen, så folk slapp hänga utanför Norran för att få uppdateringar. Det var en match mellan storstad och landsbygd. Mellan fina södra Sverige och det mer karga och råbarkade Norrland. AIK hade ett som bekant ett gäng lappmössor som väntade vid en seger.
Det skulle ju aldrig ske idag, då vi, tack vare ekonomi, media och ökade möjligheter att resa, har ett mer homogent Sverige. Åtminstone om man ser till Stockholmsföraktet som fanns på den tiden. Och åt motsatt håll sneglade stockholmarna på oss som något som katten släpat in.
Och en Hardy Nilsson skulle nog aldrig ha växt upp på Östermalm eller Odenplan. Arbetargrabben och fightern som på ren vilja ledde oss till framgångar. Laget tränade stenhårt, både före och under säsongen. Internt tog man match för match och pratade egentligen inte om ett SM-guld.
Laguppställningen har vi gått igenom tidigare och många av de spelarna kommer att få personliga hyllningar under det här året. Hardy, Martin Karlsson och Tjuven Johansson var kedjan att luta sig mot. De finska backarna skonade ingen. Blivande stjärnor som Göran Lindblom och Johnny Forsman spelade sitt livs hockey. Rolle Stoltz.
Lasse Nyström. Målet. Jörnsfinten som han nött in på uterinken i Jörn. Ni kan ju allt det där, men för oss som inte hade möjlighet att se den här matchen eller vara med på den här tiden, så är det en väldigt mytomspunnen tid. Det känns som att det stora flertalet spelare i laget var otroligt tuffa och skonade ingen.
Den känslan och attityden speglade också av sig på läktaren, där det var mindre organiserat, men desto mer hjärta och decibel. Den dagen tidsmaskinen uppfinns är detta min första destination. Och som kronan på verket så blev Skellefteå AIK det första laget från Norrland (norr om Gävle) att vinna guld.
Även om själva mediala hypen var mindre och den stora folksamlingen i Skellefteå uteblev, så kompenserades detta med spelarnas nivå på firandet. Vi törs garantera att den genomsnittliga promillehalten var betydligt högre än 2013 och 14 och att det dröjde väldigt länge innan man började tänka på nya fystester och värden. Morgondagen fanns inte.
Spelare missade planet. Locket till pokalen återfanns senare hemma hos Peter Helander och hur Hardy Nilsson firade är preskriberat vid det här laget. Skellefteå kokade och vad skulle kunna stoppa oss nästa år? Svaret är väl en märklig flytt till Tyskland, men det tänker vi inte på idag. ’Cause tonight we’re gonna party like it’s 1978.
Tider, det!
SvaraRadera