Säsongen 98/99 gjorde Libor flest poäng (37) av alla backar i den tjeckiska ligan. Något som känns helt osannolikt med tanke på den spelaren som vi lärde känna i mitten av 00-talet. Det är ungefär lika rimligt som att Pekka Poikolainen eller Christoffer Norgren skulle ha gjort något liknande.
På 61 matcher i Skellefteå AIK stod Prochazka för 13 poäng med sin überkorta klubba. Så här stod han kanske inte för så mycket poäng, men han stod för desto mer av annat. Han var stenhård och kompromisslös och kom till AIK med auran av att vara en vinnare.
Under de tidigare femton åren var vi inte bortskämda med det. Att ha vinnare i laget, alltså. I alla fall inte när det behövdes som mest. 05/06 hade vi i och för sig Åkerman, Wernblom, Krekula och Öberg bland annat, och kanske hade det räckt.
Men som historieboken är skriven så var det de två tjeckerna Daniel Branda och Libor Prochazka som var tungan på vågen. Ibland kan ett enormt klubbhjärta nästan vara ett hinder. Man spänner sig och slåss för hela bygdens skull. Då kan man vara mer avslappnad om man bara är en riktigt bra hockeyspelare som avslutar säsongen med ett litet äventyr.
Och nog var Libor lugn och avslappnad, samtidigt som han förstod vad det betydde för laget, fansen och hela bygden. Han kom hit och var ett superproffs helt enkelt. En genialisk värvning av maestro Peo Larsson. En stark värvning som dessutom valde att stanna i AIK.
År två var han inte lika framträdande, men det går inte att underskatta vikten av den rutinen som han hade. I etableringsfasen en väldigt viktig egenskap. Det var skönt att kunna luta sig mot någon som hade varit med förr, när Johan Davidsson och Jörgen Jönsson skrinnade in i vår ishall.
Prochazkas meriter skojar man inte direkt bort. 99 landskamper och dessutom en av få spelare som har vunnit BÅDE VM-guld och OS-guld. Nitton säsonger i tjeckiska ligan och rutin från Elitserien (ping Micke Lindgren) efter att ha representerat Solna i slutet av 90-talet.
Tillsammans med den tjeckiska supertrion Patera, Vejvoda och (Martin) Prochazka kultförklarades han trots endast en säsong i Sverige, och det var en av anledningarna till att vi var så lyriska den där kvällen då lampan i Peo Larssons arbetsrum äntligen slocknade.
Idag är det nästan på dagen fjorton år sedan han flyttade tillbaka till Tjeckien, och jag ska väl inte påstå att jag tänker på Libor varje dag. Men när det väl händer är det fina flashbacks tillbaka till en annorlunda tid. En tid när varje poäng var en kamp och alla känslorna var starkare. En fin tid då Libor Prochazka var en av oss.
Kommentarer
Skicka en kommentar