23 april: Mats Lundström

Hej Mats!

Du kanske är in här och läser ibland, eller så kommer du att tipsas om den här grattis-hälsningen. Eventuellt har du gått och hoppats på att det skulle bli ditt inlägg idag. Du kunde inte veta helt säkert. Möjligtvis fyller någon ännu mer högprofilerad AIK:are år idag.

Fast vem försöker jag lura? Det finns ju ingen större. Åtminstone inte för mig. Du var min allra första hockeyidol och ska jag vara ärlig så är du det fortfarande. Genom livet har det bara funnits tre regelrätta idoler från Skellefteå AIK. Joakim Lindström, Pär Mikaelsson och du.

Den första är alltid speciell sägs det, och det stämmer nog. Jag var en ung grabb när du verkligen etablerade dig som toppspelare i Elitserien och jag undrar hur många timmar som jag lagt ner på att låtsas vara dig. Både utomhus, på garageuppfarten med hockeyklubba och tennisboll, men även i mitt pojkrum på Morön.

Jag skulle gissa att jag långt upp i gymnasieåldern kunde plocka fram innebandyklubba och boll och låtsas vara Mats Lundström. Du skördade då, i min fantasi, stora framgångar både i Tre Kronor och i Skellefteå AIK-tröjan bärgades några SM-guld. Starkt när vi var nykomlingar.

Egentligen hade du slutat med hockeyn då, men du låg mig fortfarande varmt om hjärtat. Detroit Red Wings blev favoritlaget i NHL. Inte på grund av Yzerman, Lidström eller deras stora framgångar. Nej, de hade ju draftad dig. Alltså var de värda mitt supporterskap.

När du lämnade mig 1988 krossade du mitt hjärta. Jag förstod inte, och förstår fortfarande inte, hur du kunde lämna SHC. Din moderklubb. Jag följde dig ändå och njöt väldigt mycket när du gjorde det första målet på Globen. En sting av personlig stolthet faktiskt och det fanns initierade klasskamrater som gratulerade mig nästa skoldag.

Sedan kom du tillbaka till oss och mig, trots (som jag i efterhand insett) att du gick från ett topplag till ett bottenlag. Under min förra bloggperiod ringde jag och pratade med dig om din karriär. Något som mynnade ut i en intervju här på bloggen.

När jag frågade varför du valde att flytta hem, trots att du riskerade både din landslagsplats och nedflyttning, svarade du: ”Hur skulle jag inte kunna flytta hem? AIK var ju min moderklubb. Jag har klubben att tacka för allt.”

Det samtalet var pirrigt, men när vi hade pratat klart hade jag en väldigt skön känsla i kroppen. Ditt svar på frågan ovan avgjorde allt. Det idolskapet jag burit på under 35 år var väl investerade känslor. Vi känner samma sak för AIK och du följer fortfarande laget.

Mitt allra bästa minne av dig är dina två mål i den fjärde matchen i den legendariska serien mot Frölunda. Två otroligt viktiga mål, följt av ”visht”-målgesten. Men du kastade också båda handskarna efter målen. En målgest som jag tränade mycket på.

Det fanns faktiskt en tid när jag firade din födelsedag. Inte genom tårta och presenter, utan genom att tänka lite extra på dig. En tradition värd att ta upp igen. Grattis på födelsedagen, Mats. Du har inneburit otroligt mycket för mig som AIK-supporter.

Om någon, mot förmodan, ser till att det här når dig, så skulle jag bli barnsligt lycklig om du skrev en rad i kommentarsfältet. Tack för allt!