När Micke Lindgren åkte runt i Nyköping och räckte finger åt hela publiken hyllades han av oss som en hjälte som i praktiken räckte fingret åt hela hockey-Sverige. Flytta på er! Vi är Skellefteå AIK. Ungefär femton år senare gjorde Daniel Widing en onanigest mot Luleåpubliken. Vår reaktion blev en annan.
”Barnsligt.” ”Inget som en AIK-spelare ska syssla med.” ”Svärtar ner föreningen.”
Men vi hyllade ju Mikael Lindgren?! Kan det bero på att gesten i sig var värre, från Widings sida? Kan det bero på att de fiina salongerna i SHL också gjort oss finare och mer politiskt korrekta? Kanske hade vi som hyllade Micke mognat och blivit äldre? Eller var det kanske så att vi helt enkelt gillade Lindgren mer än Widing?
Svaret är nog en mix av alla ovanstående frågor, men dit vi tänker att resonemanget ska leda oss är, tänk så mycket vi hade tyckt om Daniel Widing i början av 00-talet när vi huserade i Allsvenskan. Relativt otränad, frispråkig, duktig på skridskorna och med en personlighet som rörde om i grytan.
Allt sådant är borta nu och när Daniel var här (14/15) så kändes det som att vissa falanger i publiken inte ville att han skulle vara här. Inte nödvändigtvis för att man inte gillade hockeyspelaren Daniel Widing, utan för att han inte var rätt typ för Skellefteå AIK.
Vi väljer att ställa oss på andra sidan och hävdar att han absolut fyllde sin funktion. Han var naturligtvis ingen Erik Forssell eller Pontus Petterström. Hårt jobbande som aldrig skulle tänka tanken att småslarva sig igenom ett fyspass eller gå utanför ramarna.
Men det är precis det som vi gillade med Widing. Han stack ut och var inte som alla andra. Som Brett Harkins. Som Tim Söderlund. Spelare som man kanske suckar åt ibland, men spelare som man pratar om i fikarummet. Och att prata om hockey genererar ökat intresse. Även om det råkar bero på en onanigest.
Daniel Widing var supertalangen som tillhörde Leksands klassiska årgång 82:orna. Han draftades i andra rundan av Nashville Predators, men är nog mer ihågkommen för att ha spelat i väldigt många olika klubbar i Elitserien, sex stycken. Karriären gick som bäst 2007-09 då han gjorde en hel del poäng i Brynäs.
Han var på den vinnande sidan i SM-finalen 2012 och hånade Bert Robertsson för hans tårar. Han har spelat i Finland, USA och Schweiz. Dubbla JVM. Det har hela tiden hänt saker kring Daniel Widing och han har säkert haft roligt under resans gång. En fin skridskoåkare med ett bra handledsskott. Sammanlagt blev det tjugo år på SHL-nivå.
Till Skellefteå kom han i samband med det stora forwardstappet 2014. Han var ÖVERLÄGSET sist på Thomson Trophy och det muttrades som sagt en del. Under sin enda säsong i AIK stod han för 9+7 och gjorde också tre mål i slutspelet.
I samband med research till ett tidigare inlägg gick vi igenom samtliga matcher 2014/15 och reagerade på att nästan alla mål och poäng som Widing gjorde var viktiga och matchavgörande, så nog fyllde han en viss funktion. Dessutom jobbade han hårt, vilket ju alla gillar.
Fyrtioårsdagen firas säkert med pompa och ståt och eventuellt summeras hans liv, som rent statistiskt har hunnit halvvägs. Skellefteå-året är ett kärt minne och från vår sida vill jag påstå att våra minnen av Daniel också är fina. Han kämpade för skölden och han var en karaktär. Sådant glömmer vi inte bort.
Kommentarer
Skicka en kommentar