Vi skippar möjligheten att skriva något om dagens datum och går rakt på pudelns kärna, för idag fyller Mikko Lehtonen 35 år. Hockeyns motsvarighet till musikens ”one hit wonder”. Artister eller grupper som bara fick en hit, men ofta en riktigt stor sådan. Lehtonen gjorde bara en riktigt bra säsong, men en riktigt, riktigt bra sådan.
Men på något vis har det blivit så att minnet av Mikko är lite nedsvärtat. Delvis beror det väl på hans andra sejour (som vi inte kommer att ta upp här), men delvis beror det nog också på Jocke Lindströms enorma kvaliteter. ”Lehtonen ska tacka Jocke för KHL-kontraktet.”
Så är det väl delvis, men Mikko gjorde 30 mål! och 58 poäng. Egentligen är det helt ofattbart att folk (inklusive mig själv) inte bara bugar och tackar honom för den magiska säsongen 10/11, utan ska raljera över Lehtonen. Vi ställer oss genast i skamvrån och där finns det plats för många fler.
Det är inte många som överträffar de där siffrorna. Någonsin. Fantastiske Joakim Lindström två gånger och Bud Holloway vid ett tillfälle. Då syftar vi på poängen. Ska vi hitta någon som gjort 30 mål under en säsong, så hittar vi ingen annan. I alla fall inte under innevarande SHL-era.
Magnus Wernblom gjorde 37 mål 2005/06, men det var som bekant i Hockeyallsvenskan. Och backar vi bandet ännu mer så stod Martin Karlsson för 33 fullträffar guldsäsongen 77/78. Vi kan alltså tämligen enkelt konstatera att Lehtonens bedrift är mycket unik.
30 mål på 55 matcher motsvarar 46 mål under en NHL-säsong. Något som bara en handfull svenskar lyckats med genom alla tider. Att de sedan kanske inte hade en framspelare på Jocke Lindströms nivå är en annan sak. Den där säsongen (10/11) var då vi verkligen kunde börja drömma.
AIK kom trea i serien. Var etta, tvåa och trea i poängligan. Gick till final och förlorade guldet delvis på grund av cryptosporidium. Och en stor, stor anledning till dessa framgångar stavades Mikko Lehtonen. Det kändes som att han kunde göra mål på allt, ur alla vinklar.
Inbrytningar från kanten. Direktskott djupt nere i vänstra tekningscirkeln. Skott som verkade gå rakt genom målvakten. Allt gick in. Lägg till 28 passningspoäng och man kan förstå att KHL lockade. Hela världen låg framför hans fötter och pengarna skulle numera räknas i buntar.
Men så blev det inte. Säsongen i AIK blev Mikkos sista lyckade säsong. Förvisso snittar han nästan 2 poäng/match i år, men det är i tyska andradivisionen. Ryssland, Schweiz, Sverige igen, tillbaka till Finland, Ungern och Frankrike. Man kan inte klandra honom för att inte ha vänt på varje sten i alla fall.
Kanske borde han ha stannat här? Omöjligt att veta hur det hade blivit. Den här texten hade i så fall varit annorlunda. Legender skapas ju bäst när man inte riktigt vet. Och Mikko Lehtonen är en legend. En stor sådan. 30 mål på en säsong och en liten fantasi om vad som kunde ha blivit.
Kommentarer
Skicka en kommentar