9 mars: Niklas Mannberg

Otroligt kort klubba på bilden! Och dessutom av coola, klassiska märket Louisville. Trä. Precis som Björklöven hade 2010 när det var som krisigast i södra Västerbotten. Niklas Mannberg känner till Löven väl. Han spelade under en tid då de egentligen alltid var bättre än oss. En tung tid, men tyngre tider väntade. 

I början av 80-talet var det ingen tvekan om att AIK skulle lyfta fram de bästa egna produkterna från juniorlaget. X:et, Pettersson och Granstedt var alla guldmedaljörer från JVM. En stark blivande stomme. Några år senare kom Mannberg, PL och Jörgen Marklund. Mats Lundström. 

Samtliga dessa (utom Lundmark) var juniorlandslagsmän och flera blivande landslagsspelare. De skulle förvisso ersätta storstjärnor som Hardy Nilsson, Martin Karlsson och Christer Johansson, vilket var ett oerhört svårt uppdrag, men det fanns en hel del etablerade spelare kvar också.

Så antingen var ungdomarna inte tillräckligt bra, eller så var någonting inte som det skulle i själva föreningen. Bloggens känsla är att det var det senare. Hur var träningskulturen? Hur mådde spelarna i Skellefteå AIK under i princip hela 80-talet? Fanns den röda tråden?

I ett samtal med Rolle Stoltz avslöjade han att hans upplevelse var att efter John Slettvolls tack och hej, så var det något som dog ut i AIK. Något som han inte riktigt kunde sätta fingret på. En bristande kravbild, kanske. Och mitt i allt detta skrinnade den väldigt lockige Niklas Mannberg runt och väntade på ett genombrott som aldrig riktigt kom.

Fast han har trots allt två 24-poängssäsonger (36 matcher), vilket är bra. Lite sämre än Oscar Möller, men i paritet med Jimmie Ericsson, sett till poängsnitt. Problemet var bara att AIK var ganska dåliga och var nära att åka ut under många år. Faktum är att under Mannbergs alla år gick vi aldrig till slutspel. Aldrig ens nära.

En fin skridskoåkare, bra klubbteknik och ett gott spelsinne. Niklas vägde lite lätt längs sargerna, men var orädd och gav alltid allt. Mer målskytt än framspelare och saknade nog jämnheten för att man skulle anse att han var en riktig klasspelare. Att vara egen produkt väger dock upp sådant.

27 år gammal la han ner karriären, utmattad av den ständiga oron som rådde i bygden. Ner 1986, upp året senare för att återstoden av decenniet ligga precis på gränsen. Mannberg gav inte upp, utan valde att spotta i nävarna och köra på trots nästa degradering, 1990.

Den säsongen gav dock en tydlig försmak på det helvetet som väntade oss och Niklas Mannberg valde att hoppa av det sjunkande skeppet för att kränga försäkringar på Folksam. Vi kanske låter kritiska, men egentligen har vi full förståelse. Förmodligen gav det arbetet minst lika hög lön och en helt annan trygghet.

Idag kan man stöta på honom på Vitberget. Antingen i skidspåret eller i padelhallen. Jag tror inte att den tidens spelare riktigt förstod hur stora de var för oss supportrar och än idag blir det ett litet pirr i magen när jag noterar att Niklas har bokat tiden efter oss på padelbanan. Min känsla är också att han har rakpermanentat lockarna. Inget jag lägger en värdering på, utan bara en spaning. Men det KAN bli så att bloggen skänker en locktång på den 58:e födelsedagen. För innerst inne vill väl alla att det ska vara som det alltid har varit?