6 mars: Pierre-Edouard Bellemare

Idag är det första söndagen i mars och dags för Vasaloppet. Själv kommer jag att följa loppet från soffan, trots att jag var anmäld (sålde startplatsen i slutet av januari). Nu kanske ni tycker synd om mig och tänker att jag drabbats av en svår sjukdom eller allvarlig skada. Svaret är dock att motivationen tröt och att lättjan tog över.

Vad har då detta att göra med världens minst arroganta fransman? Jo, jag tänkte jämföra hans karriär med min egen Vasaloppssatsning. Två olika resor med vitt skilda resultat. Vi kan börja med de yttre förutsättningarna. Jag bor i norra Sverige och har fri tillgång till snö. Finns det ingen snö, görs det konstsnö. Bellemares hockeysatsning krockade med baguetter, vin och konst. Fördel mig.

Det är även fördel mig när man ser till konkurrensen. Vasaloppet är ett motionslopp där ett fåtal satsar, medan de flesta nöjer sig med att ta sig runt. På de arenorna som Pi-Ed befinner sig finns inga motionärer. Han möter världseliten kväll efter kväll.

Den här liknelsen är kanske lika svag som min egen motivation, men dit jag försöker komma är att Bellemare har gått den långa vägen och haft en enorm drivkraft och motivation. Mer än de flesta som tagit sig lika långt. Och definitivt mer än mig. Hade jag haft Pierres skalle hade jag varit en av favoriterna idag.

Men här sitter jag och knaprar på gårdagens chips, medan han sitter på planet mot Chicago inför morgondagens match mot Blackhawks. Det trodde knappast någon då han valde hockey istället för fotboll eller fäktning eller någon annan riktig idrott, enligt fransmännen.

Och att hans karriär skulle bli så fantastisk trodde nog ingen när han kom lite småknubbig till Leksand. Eller för den delen till AIK och producerade hyfsat under de två första säsongerna. Men inför hans tredje säsong (11/12) hände något. Helt plötsligt hade han ett makalöst handledsskott av NHL-snitt och det året snärtade han in 19 mål.

Trots en del skadeproblem, bland annat efter huvudlösa satsningar som ledde till hjärnskakningar, fortsatte han att utvecklas och var en stor faktor bakom de dubbla gulden. Men inte ens då trodde vi att det var någon fara vad gällde att tappa honom till andra sidan Atlanten.

Nu tappade vi ju alla, och när det väl var ett faktum kändes det helt rimligt att han skulle lyckas väl. Ett starkt tvåvägsspel och kapacitet att spela i alla tänkbara formationer. Hjärta (i dubbel bemärkelse), lungor, kraft och energi är alla fysiska anledningar till att han fortfarande är kvar, trots att han blir 37 år idag.

Men kanske är den främsta anledningen till succén hans vinnande personlighet. Världens trevligaste kille med hjärtat på rätt ställe. I NHL sätter man bokstäver på de största stjärnornas bröst, och trots att vi knappast kan räkna Bellemare dit fick han A:et i både Philadelphia och Las Vegas. En lika stor merit som hans spelmässiga insatser.

37 år gammal och en comeback i AIK förefaller mer och mer orimlig, även om han på något sätt är evigt ung och otroligt vältränad. En Thomson-produkt, som vi får hoppas tackar för allt som Skellefteå gett honom genom att återvända, oavsett om han hinner fylla 40 år. Förvisso har väl han gett oss ännu mer, så desto härligare om han kommer tillbaka. Vi har inte ord för hur mycket vi tycker om Pierre-Edouard Bellemare och den här texten känns mest lite futtig. Grattis i alla fall och välkommen åter.