5 mars: Pär Mikaelsson

Mannen som på sitt sätt ligger bakom hela den här bloggen förtjänar naturligtvis det allra bästa. Nu fyller han inte jämnt, utan blir idag 52 år, men egentligen känns det ganska rimligt att vi gör det till en årlig tradition att tåga förbi hemmet på Isgränd och skanderar ”Mikalssåån. Mi-Kal-Sån”. Ett par tusen borde vi väl bli?

Under många år höll han på egen hand, ackompanjerad av diverse andra spelare, upp mitt intresse för hockey och AIK. Han kämpade och slet, gjorde poäng och backade aldrig undan när det vankades gurgel. Han var tydlig med hur viktigt det var att vinna mot Löven och när det inte gick att vinna så skulle man åtminstone åsamka dem smärta.

Hans avslutande ”Hata Löven” vid sin Wall of Fame-ceremoni var raka motsatsen till vad fotbollens Super League stod för och vad det hippa PR-bolaget som skapade Frölundas nya logga stod för. Där de stod för modernism och kapitalism, stod Pär Mikaelsson upp för den lilla människan. För oss fans som vet hur det är att frysa under en hemmamatch mot Antjärn. För oss som inte gömmer sig bakom en politisk korrekthet, utan gärna hatar Löven ordentligt.

Mikaelsson stod för något äkta. Han hade ett mod. Både på isen och i omklädningsrummet. Trots att han var mångas idol kändes han alltid som en av oss. När vi intervjuade honom i det som var tänkt att bli bloggens avslutning lyfte han fram Fredrik Söderlund som en av de bästa som han spelat med.

Han tackade nej till en flytt till ett bättre lag för att han trivdes så bra på jobbet på Räddningstjänsten. Han köper ståplatskort varje år och vet att utan ett rejält tryck på läktaren och en fungerande klack, kommer hockeyn i stan att dö ut och bli en arena för människor med slips som vill ha upp Björklöven. För då kan man ha affärsmöten med Umeå-bekanta i samband med matcherna.

Mikaelsson är kritisk till den moderna hockeyn. För mycket fart och för lite hjärna. Som ni ser är han ganska rätt ute med det mesta. Som hockeyspelare var han en fighter med ett väl utvecklat spelsinne. Han hade inget märkvärdigt skott och var ingen utpräglad playmaker, men lik förbaskat vräkte han in poäng.

Årgångsvin har man ju hört talas om, men förmodligen aldrig smakat. Vi drar ändå till med att Mikaelsson var som ett sådant vin. Bättre och bättre med åren. Vi ska inte rabbla statistik, utan hänvisar till Eliteprospects. Men det är fascinerande att se hans poängutveckling.

När Wernblom och Söderberg kom gav han sig den på att fortfarande vara bäst och gjorde också en av sina bästa säsonger, trots en krånglande rygg. Samma rygg som satte stopp för karriären och hindrade honom från att vara med vid Elitserieavancemanget. Det gjorde dock inte honom något, då han redan säsongen 05/06 stod med svartgul halsduk på Västra.

Den där kvällen när vi gick upp och samlades utanför ladan för att hylla hjältarna, banade Pär sig plötsligt genom folkhopen och anslöt sig till festen. En fest som borde ha varit hans. Vi räknar med att spelare som Per-Anton Lundström, Fredrik Krekula och Libor Prochazka förstod sin plats och lät Mikaelsson sitta vid honnörsbordet.

Han gav allt för oss och fick mycket tillbaka också. Det är ju inte för inte som han kallas Mr AIK och han är fortfarande mycket respekterad, även bland ungdomar som aldrig sett Pär spela. Den här bloggen är vårt sätt att tacka en av AIK:s största ikoner genom tiderna. 

Vi avslutar med en anekdot och en lite skrytsam story. Det är nämligen så att jag fick äran att bevittna Pär Mikaelssons bröllopsceremoni i Byske kyrka. Halvvägs in insåg jag att på väg ut ur kyrkan skulle det skakas hand med min idol. Drypande våt gick jag till kyrktrappan och stammade fram ett grattis. En fantastisk dag. För mig.

Vi ses på Isgränd 17.30 ikväll. Då hinner vi hem till hockeyn efter att ha hyllat Pär Mikaelsson.