28 mars: Kjell-Arne Wikström

”En mil kvar till helvetet”. Så stod det på den egenhändigt snickrade skylten som Kjell-Arne Wikström hade med sig på bussen till bortamatchen mot Björklöven. Någonstans efter Sävar, stannade han bussen och klev ut och förankrade skylten i marken längs E4:an.

För första gången sedan bloggen startade känner vi att nu är det lite tunn is under oss. Förmodligen har det varit så många gånger förr, men det har vi kanske bara låtit passera. Men dagens födelsedagsbarn känns som en väldigt mytomspunnen person som verkade under en tid då vårt största problem i livet var att vi hade för lite Lego eller att godnattsagan var för kort.

Vi förbereder oss på kommentarer under inlägget i stil med ”Varför skrevs det inget om när Kjell-Arne tacklade Tobba Andersson blodig och bara skrattade åt det”, eller ”Hur kan du ha missat när han bjöd femtio cancersjuka barn på bio?”. Vi ska göra så gott vi kan, men det kommer inte att räcka långt. 

Men en del godbitar, förutom det inledande stycket, har vi fått fram. I mitten på 80-talet skulle två medelstarka män i Ursviken lyfta en kompressor in i ett garage. Med gemensamma krafter lyckades de rubba den, men inte så mycket mer. Av en slump passerade Kjell-Arne Wikström på gatan och frågade om de ville ha hjälp. Kort historia kortare; han lyfte upp kompressorn helt själv och utan minsta andfåddhet frågade var den skulle stå och ställde dit den.

Urstark längs sargerna och likt Linus Karlsson kom han oftast ut med pucken från de duellerna, men där Karlsson använder list och smartness använde Wikström våld och mod. För Kjell-Arne var hänsynslös. Både mot sig själv och motståndarna. Den där typen av spelare som man älskar att ha i sitt eget lag.

Karriären liknar egentligen ingen annans karriär, delvis beroende på att det civila jobbet också var en faktor på den tiden. 1971 kom han till AIK från CRIF, men stannade bara en säsong innan han drog vidare till Södertälje. En del av den flytten berodde på ett fint jobb på Scania.

I SSK blev han landslagsman och representerade Tre Kronor i två VM och en Canda Cup-turnering. Det är det inte många som kan stoltsera med och garanterat ännu färre som kombinerade det med att vara rökare och inte tacka nej till en vända på krogen. Kjell-Arne Wikström var en karaktär och han hade karaktär.

Hela tiden lockade det att flytta hem till polarna i Skellefteå och efter ett proffsår i Tyskland återvände han 1979. Här blev det tre fina säsonger med både poäng och slagsmål. Det bästa från två världar. Och utan avstängningshot och dryga böter var det ju bara att smälla på. Hur långa avstängningar hade ”släcka lyset-fighten” mot Löven gett nu? Tjugo matcher? Kjell-Arne Wikström och Rolle Stoltz klarade sig helt. Det var ju bara på uppvärmningen.

Han spelade också fotboll och lämnade inte sitt humör hemma då heller. Vi sitter inne på mycket trovärdig information om att han en eller flera gånger vräkte ur sig att ”Nu jäklar kommer jag att dra på mig ett rött kort”, när han var i färd att hämnas på en tjuvsmäll. Sagt och gjort…

Men AIK-karriären fick ett tvärt slut. 1982 varvade han ner i Division ett i Piteå. Ett beslut som kom från ingenstans och som innebar att det sammanlagt bara blev fyra säsonger i svartgult. Ska man bedöma vilken status han har som kultspelare betraktat, så känns det snarare som att han gjorde tio säsonger här.

Ett år i Piteå för att sedan återvända till Ursviken och CRIF. Cirkeln var verkligen sluten. Men om AIK-karriären fick ett tvärt slut, så tog livet slut ännu mer abrupt. 51 år gammal avled han på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom. Men hans ande vilar över oss och han är en legend på alla ställen som han varit på.

Både i Skellefteå, Södertälje och i moderklubben CRIF anses han vara en av de främsta spelarna genom tiderna och definitivt en av de största profilerna. Idag skulle han ha blivit 71 år gammal och trots att han inte till storleken var den störste, så hade han ett enormt stort hjärta och han kommer för alltid finnas hos oss.