Säg att du ska läsa en text om ”Klimpen” och de absolut allra flesta yngre än 40 år, och i princip alla utanför den svartgula sfären kommer att missförstå dig. De kommer att tro att du ska förkovra dig kring karaktären Klimpen som figurerar i böckerna och filmerna om Bert.
”Skådespelaren” som spelar Klimpen bor numera i Jörn och lägger upp klipp, tillsammans med sin flickvän, av erotisk karaktär på nätet. Det är väl också en karriär, men vi har svårt att tro att Jörns stoltheter Lasse Nyström och Niclas Burström sympatiserar med detta.
Nej, Klimpen för oss är ju något helt annat och på 60-talet var Lennart Häggroth ”guld-Klimpen” med hela svenska folket. VM-guld, OS-spel och prisad som Sveriges bästa målvakt är inget man skrattar bort. Det enda som fattades var kronan på verket; ett guld med Skellefteå AIK.
På den tiden var det nog de allra största talangerna som blev något. Man tränade inte alls på samma sätt och att vara riktigt talangfull smällde högre än att träna stenhårt. Utan att på något vis kunna bevisa vår tes, så hävdar vi att Klimpen Häggroth var en mycket större talang än exempelvis Markus Svensson.
Nu älskar vi ju Svensson, men är ännu svagare för en som kanske inte har det där träningspsyket och tar sig till toppen ändå. En Brett Harkins. En B-O Karlsson. En Lennart ”Klimpen” Häggroth. Någonting mer än att lira för att det var kul måste ändå ha funnits. Annars hade han knappast flyttat hit från Kiruna.
Det var annorlunda på andra sätt också. Man har ju väldigt svårt att se Gustav Lindvall, Stefan Loibl och Linus Lindström supa sig dyngraka under en hemresa från Brynäs, ragla ut från bussen och sen dra vidare till Old Williams. Det var inte alltid bättre förr.
Alkoholen tog ett fast grepp om vår guldklimp och det är en svår kamp att vinna. Då är det enklare att vinna ett VM-guld. Hur drickandet påverkade karriären är omöjligt att säga och är väl heller inte relevant. Inte om man jämför med hur sjukdomen påverkade hans liv.
Man kan naturligtvis inte stoppa någon som inte vill stoppas, men vi vill väldigt gärna tro att lagkamrater idag skulle agera annorlunda. Istället för att höja sitt glas och skåla en gång till, hoppas vi att man pratar, hjälper och stöttar. Vi var ju inte med på 60-talet och vet exakt vad som hände, men det fanns en alkoholromantik inom hockeyn som inte finns idag.
Till slut besegrade Häggroth sina demoner och fick berätta om både det och om sin finfina karriär. Fem starka år i AIK, där han också var bofast i landslaget. Han ses som en av Skellefteås största spelare genom tiderna och har en given plats på vår Wall of Fame.
2016 gick han ut tiden, men kommer aldrig att glömmas och det är ju spännande med mytomspunna spelare, som färre och färre av oss har sett spela, men alla är av åsikten att han är en av AIK:s bästa målvakter genom tiderna. Om inte den allra bästa. En annan charmig grej är ju smeknamnet. Sådana finns inte idag, även om en kille boendes i Jörn har gjort ett försök att stjäla namnet ”Klimpen”.
Kommentarer
Skicka en kommentar