Renoveringsobjekt. Thomson-effekten. AIK: s omtalade förmåga att förädla de oslipade diamanterna. Den listan är som bekant hyfsat lång, men det finns ju även andra vägar till framgång. I Albin Lundins fall var det att lämna Skellefteå AIK.
Han kom till oss som en ointressant och grå värvning, med den främsta, poängmässiga, meriten att ha gjort 16 poäng på 51 matcher i Almtuna. Det fanns vissa SHL-meriter, men knappast värdiga att lämna in som CV till stora, starka Skellefteå. 3 poäng på 46 matcher och dessutom en rätt genomusel tekningsstatistik.
Förmodligen var det ändå SHL-rutinen som gjorde att Micke Lindgren gick igång på detta. Det kan också ha varit så att hans tidigare enda mål under säsongen, mot just AIK, blev avgörande. Tidigare hade Djurgården lånat in honom från Almtuna, men de var inte intresserade av en fortsättning.
Precis i samma veva som det låneavtalet gick ut, långtidsskadades Jonathan Berggren och Lundin fick äta den andres bröd. Han lät sig säkert väl smaka, men vi var inte särskilt imponerade av Albin, i den svagaste upplagan av Skellefteå sedan 2007.
Jag har en vän som är otroligt bevandrad vad gäller AIK och tekningar, och hans besvikelse skulle inte veta några gränser ifall jag inte, i det här inlägget, nämnde att Lundin tekade oerhört svagt; 37,42. När säsongen var över kändes det som att många forwards skulle behöva se sig om efter en ny klubbadress. Inte minst Albin Lundin.
Jag känner inte till reaktionerna i Timrå när han skrev på för dem, men kan åtminstone garantera att inga supportrar var på plats utanför Skellefteå Kraft Arena och tog farväl av Lundin. En klassisk parentes i vår historia. Egentligen är det först när han gick till Timrå som han blev uppskattad hos oss. De konkurrerade ju som bekant med Björklöven.
Han formligen vräkte in poäng. Förvisso i en toppkedja med Jens Lökke och Jonathan Dahlén, men det finns andra (Fredrik Warg) som spelat i toppkedjor och bara gjort drygt 30 poäng. Albin Lundin stod för 68 poäng på 52 matcher, vilket kändes totalt orimligt, men samtidigt rätt kul. Och det är det som dagens första stycke handlar om.
Han var tvungen att lämna AIK för att få fart på karriären. Eller var det just för att han var här under några månader som var anledningen till att han blomstrade? Förmodligen var det så. Lundin följde upp succén med att nästa säsong göra 56 poäng och vara en av de största orsakerna till att Timrå nådde SHL.
I år har han stått för dugliga 12 på 34 matcher och man får väl säga att han håller på att etablera sig i den högsta ligan. Vi har inte (längre) något emot Timrå och heller inte mot Albin Lundin, så det känns ganska bra att få säga grattis på hans 26:e födelsedag. Jag kommer att fortsätta att småle varje gång som han dyker upp i poängprotokollet. Förmodligen är jag inte den ende som varje gång det händer förundras över hur pass dålig han var här kontra hur pass bra han är idag. Lycka till med den fortsatta karriären, Albin!
Kommentarer
Skicka en kommentar