”I’ve got an inner ear problem.”
Orden är Will Smiths i den klassiska serien ”Fresh Prince in Bel Air”. Will pallar inte att gå ut och möta ett gäng tuffingar utan skyller på sitt inneröra. Fullt så svag tror vi inte att Mattias Ritola är, men kontentan blir ju ändå densamma.
Nu tror inte vi att Ritola ljög om detta. I själva verket hade han nog gärna spelat kvar, då han aldrig varit bättre än under sin enda säsong i AIK. Den forne supertalangen hittade äntligen en väg förbi sina egna mentala spärrar och gick från en bekväm lirare till en hårt jobbande tvåvägsspelare.
Redan när han signade kändes det spännande. Dels hade ju Lasse Johansson omvandlat en rad renoveringsspelare till stjärnor och dels hade han träffat rätt med i princip alla forwardsvärvningar efter det gigantiska spelartappet 2014. Och det blev som vi hade hoppats.
Kemin med Patrik Zackrisson var 10 av 10. Tredjelänken var ömsom Janne Pesonen och ömsom Andrew Calof, så alla förutsättningarna fanns ju för att lyckas. 32 poäng på 33 matcher och 13 poäng på 16 slutspelsmatcher, då Växjö stal guldet som egentligen var vårt.
Fin statistik, men det ögonblicket som har etsat sig fast i minnet är från en hemmamatch under serielunken. Motståndarna kom i ett två mot en-läge, och skeptisk som man är hann man bokföra det insläppta målet. Men Mattias Ritola ville annat. En våldsam backchecking och han kastade sig fram, med utsträckt klubba och lyckades avvärja hotet.
En sådan aktion innebär inte bara att han var på en bra mental plats, utan även att han skötte träningen exemplariskt. Det måste ha varit bittert för Modofansen att se och även sedan han flyttade ”hem” till Leksand har det gnällts över hans inställning och att han är en glidare.
Men det är ju som för alla andra. Skellefteå AIK tar fram det bästa hos oss. Nu blev det ju bara ett år här, men det hade varit väldigt spännande att se Mattias utvecklas till en superstar. Om man dessutom lyfter blicken en smula, så innebar hans avfärd att den platsen togs av antingen Emil Pettersson eller (rimligtvis) Jesper Olofsson. En extrem försämring, kort sagt.
Nu har det gått sex år sedan han lämnade oss och fortfarande är det en liten tagg i hjärtat hos oss. Att han sedan flyttade till Leksand, trots att det var bestämt att han inte fick gå till en SHL-konkurrent, det bryr vi oss inte om. Leksand var nämligen ingen riktig konkurrent utan ett bottenlag som innebar en nedvarvning för den återigen late Ritola. Vi väljer att minnas de goda stunderna och tänker på honom idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar