9 februari: Pekka Järvelä

Utlänningsreglerna ändrades och vi förlorade Kari Jalonen efter säsongen 87/88. Kvar blev för all del Kari Suoraniemi och som vi skrivit tidigare ersattes Jalonen av Finlandsfärjan (samma smidighet i svängarna) Jeff Hällegard. AIK hade kanske det svagaste laget de någonsin haft under sin tid i högsta serien. Ironiskt nog slapp vi ändå kvalspel den säsongen.

Ett år senare ändrades reglerna tillbaka och plötsligt var det okej att ha två utländska spelare. Att få hit Jalonen igen var givetvis omöjligt, men ryktena sa att SHC hade landat en spelare av i princip samma kaliber. Dessutom skulle han nog passa in i själva laget på ett bättre sätt.

Han hade formligen vräkt in poäng i SM-liiga (63 poäng på 40 matcher året innan flytten till Skellefteå). Lagkapten i finska VM-laget en säsong tidigare. På pappret såg vi ut att ha fått hit en kille som både skulle göra poäng och bidra med ledaregenskaper.

Undertecknad var het och var på den tiden en av få som alltid befann sig på första isträningen. Han glänste kanske inte som Patrik Westerback gjorde, men det syntes att han var en stjärna. I träningsmatcherna gick det bra, men innan premiären skadades Järvelä och skulle missa inledningen av serien.

Till omgång tre (en hyfsad gissning i alla fall, det visade sig vara omgång fem) var han äntligen spelklar och jag spred ut till alla jag kunde att de skulle ta sig till ladan, för nu var det dags för Skellefteåpublikens nya kelgris att presentera sig. SHC hade inlett helt okej och pressen på Pekka var inte extremhög. 

Lång historia kort. Vi vann matchen mot Luleå med 5-1 inför 4420 åskådare. Pekka Järvelä gjorde tre poäng och vad han ville på isen. På egen hand skulle han inte bara hålla oss kvar. Fanns det till och med chans på en slutspelsplats? Ännu kortare historia: Nej, det var inte ens nära.

Efter jul spelade Skellefteå i Allsvenskan och efter säsongen i Division ett Norra. Pekka Järvelä hade inte levt upp till förväntningarna, men nästan snittat en poäng/match, både före och efter jul. Han missade en del matcher och spelade förmodligen skadad under praktiskt taget hela säsongen.

Sen blev han sig aldrig lik. Under många år hade han gjort en bra bit över en poäng/match i Finland. Det blev fyra säsonger till, innan han la av 32 år gammal. Poängproduktion dalade och det blev inga fler landskamper. Ett ovärdigt slut måhända, men det spelar ingen roll.

Jag kommer aldrig att glömma 5-1-matchen mot Luleå. De förväntningarna som jag hade byggt upp och hur han både motsvarade och överträffade dessa. Efter det minns jag ingenting alls av honom, men jag är nöjd så. Pekka Järvelä är helt klart värd sin egen text och idag är en stor dag. Han fyller nämligen jämnt. 60 år gammal och han skulle säkert kunna åka ut på valfri rink och dribbla bort vem som helst.

PS. När jag kollade upp Luleå-matchen noterade jag att vi hette Skellefteå AIK på Wikipedia under den säsongen, trots att sanningen är en annan. Det tackar vi för. DS.