Modos 73:or. Kanske den mest klassiska kullen från en svensk idrottsförening någonsin. Peter Forsberg, Markus Näslund och… Just det. Gissa den tredje? 1988 när Ångermanland vann TV-pucken var svaret utan tvekan Fredrik Bergquist. Lill-Strimma-stipendiat och ansedd som Sveriges bästa toppback.
Nu har vi ingen info om Bergquists pubertet, men med tanke på att det inte blev så mycket mer än så, gissar vi att han utvecklades tidigt och var längre fram fysiskt än många andra. Även om det inte var supersvårt att se hans tidigare potential när han var här. Mjuk skridskoåkning och fint spelsinne, men inte tillräckligt mycket skalle förmodligen.
För er som kan er fotboll, så är det ingen orimlig jämförelse när jag påstår att Berka är hockeyns svar på Tony Flygare (googla). Men alla kan ju inte bli megastjärnor, och efter lång och krokig väg slutade Bergquists karriär med något ännu finare. Fyra säsonger i Skellefteå AIK.
Och det var något med Bergquists entré som värmde extra mycket. Efter åren i Modo, Troja och Löven hade han testat ett litet äventyr i Frankrike med lite mer offensiva uppgifter. När han skulle återvända till Sverige borde kanske Björklöven varit det naturliga valet, men de var som bekant rejält akterseglade, både sportsligt och ekonomiskt.
”Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst.” Ett klassiskt citat som alla har hört, men har du hört den här versionen? ”Svik oss som mest, när vi behöver dig som bäst.” Hoppas att det var så det kändes i Umeå när Fredrik Bergquist kom till AIK.
Utöver det sveket hade han också andra fina egenskaper. Vi har tidigare nämnt hans femöresvändningar som var extremt eleganta, men jag tror inte att vi tagit upp Berkas mycket stolt utspända bröstkorg. Lägg till att han slog personligt målrekord (i en svensk liga) när han smackade in åtta mål under säsongen när vi gick upp. Bäst när det gäller.
När vi till slut var uppe i Elitserien kunde man se att karriären var inne på landningsvarvet. Kanske inte jättekul just då, då det hände att det märktes av väldigt tydligt… Men alla sådana där grejer är ju charmiga i efterhand. Extra tydligt att det gick lite för fort när vi mötte Modo borta och gamle polaren Peter Forsberg snurrade friskt med Berka. Kan man kalla det att cirkeln var sluten, eller hade kanske cirkeln aldrig varit mer öppen?
Det blev den sista säsongen, men hjälte som han är avslutade han hockeylivet med två säsonger i Lejon där han dominerade in 42 poäng på 23 matcher. Kul för grabbarna i Lejon att ha spelat med någon som en gång var lika bra som Peter Forsberg. Grattis Berka! Du är grym.
Kommentarer
Skicka en kommentar