Var det verkligen så här det skulle bli? Lille Andreas skulle ju inte bli hockeyspelare. Pappa Carl och mamma Yvonne hade ju andra planer. Om han sen skulle bli bankchef, jurist eller civilingenjör spelade mindre roll, men det är viktigt att ha en ordentlig utbildning.
Visst, alla grabbar spelar ju fotboll och hockey, men det är ju inget som man kan leva på. Så fantiserar vi att snacket gick hemma hos familjen Falk i Huddinge i början på 90-talet. Men ganska snart stod det klart att Andreas skulle använda sitt ärvda driv och energi till att bli en så bra ishockeyspelare som möjligt.
I J20-landslaget coachades han av en viss Peo Larsson och Peo måste ha sålt in norra Norrland väl till urstockholmaren Andreas Falk. Ett år efter JVM drog han nämligen på sig världens finaste tröja och det kändes som en spännande värvning. Peos track record vad gäller unga, lovande svenska spelare får fem plus. Pontus Petterström, Jimmie Ericsson och Andreas Falk är namn som talar för sig själva.
I konkurrens av Elitserieklubbar kom han hit, eftersom det var i Skellefteå som han skulle utvecklas bäst. Centerlinjen var högoktanig med Mikaelsson, Hirvonen och Hinz, utöver Falk. Andreas imponerade med både klokt och elakt spel, men åkte på en skada precis när det roliga skulle börja och missade hela Kvalserien.
I samband med skadan lovade han att stanna en säsong till, trots intensifierade locktoner från den högre divisionen. Nästa år, då jäklar! Och visst blev det så. Tillsammans med Johan Ramstedt och Pontus Petterström bildade han en otroligt jobbig kedja att möta, och den trion var en kraftigt bidragande orsak till avancemanget.
Trots sin litenhet tog Falk för sig ordentligt längs sargerna och bangade aldrig för lite kurr, då temperamentet sällan gick att tygla. Tävlade i varje situation och det kändes underbart att han en ung, utvecklingsbar spelare med dessa attribut då det var dags att etablera sig i Elitserien.
Att Åkerman flyttade till en toppklubb kunde man leva med. Han hade gett sina bästa år till oss och var värd allt. Men Andreas Falk? Lite tålamod hade man ju kunna önska. Det var inte aktuellt med någon hyllning när HV71 kom på besök, utan snarare kände man en kraftig avsky mot den lille egoisten som åkte runt och vann SM-guld istället för att slita i botten med oss. Det var ju vi som hade gett honom chansen att bli en elitspelare.
Två säsonger i Luleå mot slutet av karriären gjorde inte att vi gillade honom mer. Snarare törs jag påstå att Andreas Falk ganska snabbt föll i glömska. Desto roligare då att göra det motsatta mot HV71. De gav honom chansen som tränare och bekostade förmodligen ett gäng utbildningar. När vi sedan ansåg att Falk var redo för större uppgifter plockade vi helt sonika tillbaka honom. HV blev irriterade, åkte ner i Hockeyallsvenskan och vi återetablerade oss som ett riktigt topplag, och där är vi nu.
Den evigt unge, till utseendet, Andreas Falk fyller idag 39 år. På önskelistan står en dyrare hårgelé och ett par fräscha padelskor. Carl och Yvonnes erbjudande om att bekosta en universitetsutbildning står fast, men än så länge känns det långt borta. Då känns det betydligt mycket troligare att Falk vinner sitt första SM-guld som tränare i vår.
Kommentarer
Skicka en kommentar