Då har det blivit dags för nästa prisutdelning. Genom åren har det passerat ett antal brödrapar och det finns ju inte för inte ordet lillebrorskomplex. Men idag ska vi vända på steken och prata storebrorskomplex. De nominerade är: Per Andersson, Emil Ekblad och Mikael Lindgren.
Och vinnaren är…. Per Andersson!
Vi skojar lite. Det är väl inte säkert att Per har sådana känslor kring sin bror. Han är säkert jättestolt över att lillbrorsan är en av AIK:s största ikoner genom tiderna. Jag småhoppas nu att det finns en hel del som ännu inte vet vem jag syftar på. Men jag ska inte hålla er på sträckbänken. Per Anderssons bror heter Dick Andersson och behöver ingen presentation.
Men det gör nog storebror. Det finns ju alltid spelare som ALLA har hört talas om oavsett era och ålder. Acka Andersson, Hardy Nilsson och Pär Mikaelsson till exempel. Men hur mycket vi vrider och vänder på oss så kan vi inte, på långa vägar, räkna in Per Andersson i den skaran. Dicks bror.
För ingen AIK:are beskriver det hela på motsatt väg. Det vill säga att man säger att Dick Andersson är Pers bror. Men nog om brödraskap. Idag fyller ju Per Andersson år. Tyvärr är vi ett år för sent ute för att kunna slå på stora trumman, men det är ju inte helt fel att fylla 61 år heller. Ett år närmare pensionen.
Som ni redan anat startade karriären i CRIF där det stora genombrottet kom under säsongen 1981/82. Laget betecknas som CRIF/KAIF på Eliteprospects, vilket väcker frågor och intresse, och vi har tagit reda på att året efter startade KAIF en egen hockeysektion.
Andersson dominerade det året och vann interna poängligan i stor stil med 43 poäng på 27 matcher. Detta framför tunga namn som Ricke Ågren, Mats Lundström (inte the one) och Olle Häggström. Lillebror Dick stod i mål och CRIF var ju betydligt högre upp i hockeyhierarkin på den tiden.
AIK fick upp ögonen för Andersson och han gjorde den förbjudna flytten (åtminstone om du bor öst om stan och har en blåvit själ). I Skellefteå blev det tre säsonger med ett hyggligt poängmässigt facit. 68 Elitseriematcher och 33 poäng (19 mål). Ett snitt på 0,49/match kan inte alla ståta med.
Men laget var på dekis och under Pers sista säsong åkte vi ur. Andersson var kanske inte den som behöver skämmas mest, då han endast var ombytt i tio matcher. När degraderingen stod klar valde Per Andersson att genomföra nästa förbjudna flytt, nämligen tillbaka till CRIF (kan eventuellt vara så att han inte fick förlängt kontrakt med AIK).
Tillbaka på brorsans gata stämde spelet igen och Andersson hade bara Jan ”Lill-Pota” Johansson framför sig i poängligan. Efter det blev det bara en säsong och det blev en kort sådan. Åtta matcher in kastade Per in handduken, av anledningar som inte är kända för bloggen. Skada, civil karriär eller storebrorskomplex, kanske?
Summan av den kardemumman kan ju ha varit den avgörande faktorn för att Dick Andersson flyttade till SHC. Utan brorsan kvar i laget, fanns det kanske ingenting kvar att spela för för Dicken. Om så var fallet, har vi i så fall Per Anderssons avslutade hockeykarriär att tacka för en av Skellefteå AIK:s största målvakter genom tiderna.
Idag kanske är den enda dagen i hela Pers liv där han inte ses som Dicks bror av alla hardcore AIK:are, födda i mitten av 70-talet och senare. Det, om något, är ju värt att fira. Stort grattis Per! Hoppas att du får en fin present av brorsan.
Kommentarer
Skicka en kommentar