Har någon spelare i AIK:s historia haft ett tyngre ok att bära än Tim Erixon? Jannes grabb. Det går kanske att argumentera för Adam Larsson, men Jan Erixon var så enormt stor här i Skellefteå i och med att han var först att etablera sig i NHL, comebacken trots sargad rygg och att han dessutom tog ett stort ansvar som ungdomstränare i föreningen.
Tidigt viskades det om vilken talang hans son var. Förmodligen både tidigare och mer, baserat på att det stod Erixon på ryggen. Från början var det säkert coolt att vara född i New York, ha en pappa som spelat i NHL samt att ha både genbanken och tillgången till en personlig tränare och rådgivare som verkligen visste vad han talade om. Pappa, alltså.
Fast det kanske bara är vi som tror att namnet på ryggen var en börda. Oavsett hur det var med den saken så undrar vi när blev han Tim och inte Janne Erixons son? Förmodligen aldrig, och till viss del har han ju bäddat för det själv. Nu låter det som vi är oerhört kritiska mot Tim, men vi jobbar ju inte så i år, utan vi ska jobba in hyllning även idag. Here goes.
Det var ju mäktigt när han kom fram. Dels tack vare åldern (17 år och galler), men det går inte att neka till att hans efternamn kittlade AIK-nerven. Juniorundret var på väg att braka loss och Tim, Adam Larsson och David Rundblad blev ansiktena utåt för ”den gyllene generationen”.
Ingen har känts så valpig som Erixon gjorde. 60kg lätt, kändes det som att han kunde checkas fast hur lätt som helst och ibland var det jobbigt när AIK inte tog sig ur egen zon och Tim stångades med Teemu Laine eller någon annan etablerad bjässe. Men ganska snart var han flygfärdig och den enda frågan var om det fanns tålamod till ett SM-guld innan flytt över Atlanten?
Vi har ju följt och känner till karriären och många av er har säkert åsikter kring den, men om vi ska bryta det hela i siffror och meriter ser det ut så här:
75 juniorlandskamper och 40 poäng.
3 JVM-turneringar, med ett silver och ett brons.
Draftad i första rundan.
140 SHL-matcher (vi räknar givetvis bara tiden i AIK) och 44! poäng.
Ett SM-silver. (Och ett guld med Växjö)
Två VM-turneringar med ett silver och ett brons.
93 NHL-matcher.
Det är inte många (om just någon) av våra egna produkter som ens är i närheten av dessa siffror. Och ändå känner nog många att han inte har nått sin fulla potential eller vad vi hade hoppats på skulle bli av hans karriär. Det går ju heller inte att komma ifrån att en arbetsintervju skulle kunna låta så här:
- Vilka otroliga meriter du har!
- Tack, så mycket.
- Men det är lite tomt här mellan 2015-19. Vad gjorde du då?
- (viskar ohörbart) Jag blev AHL-veteran.
- Ursäkta?
- JAG BLEV AHL-VETERAN.
- Okej… Vi kommer inte att fatta ett beslut idag. Vi får återkomma.
Det är väl kanske där skon klämmer. Varför nöjde han sig med hockeyns bakgård, likt en 30-åring som dyker upp på Rovön under studentkvällen. För gammal och malplacerad, men ändå lycklig. Men det är väl egentligen det vi borde unna Tim. Att vara lycklig. Han kanske blev kvar i USA för kärleken. Eller för att han trivdes så bra. Det står ju ingenstans att man måste maxa sin karriär eller att man måste tjäna så mycket pengar som möjligt. För hur vi än vrider och vänder på det så är det nog bara Adam Larsson och Viktor Arvidsson som är nära det som Tim har åstadkommit.
Förutom en till. Pappa Janne. Och ska vi snacka om en sko som klämmer så gav det arvet både skoskav och nageltrång.
Men idag blir han 31 år. Egentligen ingen ålder alls, kombinerat med att han har varit med hur länge som helst. Under åren i AIK levde han upp till våra förväntningar. Han är fortfarande tredje bäste, 2006-22, powerplay-back sett till antalet mål. 24 poäng under sin bästa säsong. Grym på att reda upp 1 mot 2-lägen genom att lägga sig ner på mage. Magiskt game winning goal när vi slog ut Luleå i semifinalen 2011. Målet mot Frölunda när han skalade buren och åkte coast to coast och sprätte upp pucken i nättaket.
Stort grattis Tim! Du får en tidsmaskin av oss med följande instruktioner: 1. Du borde inte ha lämnat AIK 2011. Det hade varit klokt att stanna minst ett år till. 2. Du borde inte ha tjurat bort dig från Calgary Flames. Det kostade dig ryktet och NHL-karriären. 3. Åk framåt tjugo år i tiden och njut av hur stolta vi är över att du är en av våra bästa och mest meriterade AIK:are genom tiderna.
Kommentarer
Skicka en kommentar