2 februari: Igor Yevdokimov

Vi hade en helt okej stomme under 90-talet. Dick Andersson i mål. Strömqvist, Nordin och Burlin på backsidan. Pettersson, Wännström och Mikaelsson kunde man alltid lita på. Detta kryddat med de bästa juniorerna från varje årskull, kryddat med någon ”stjärna”.

Det var några tunga år då de som varit med länge inte längre orkade fortsätta satsa och laget brandskattades på rutin och erfarenhet. Mats Lindgren var givetvis en rejäl ljuspunkt i den mörka tillvaron, men det var bara en tidsfråga innan han också skulle lämna oss. 

Och sommaren 1993 hände precis det. Hans Hjalmar slutade samtidigt och Guy Gosselin flyttade hem. Läget kändes hopplöst, även om det viskades om att Janne Erixon skulle komma tillbaka. Så hade det låtit i flera år och man vågade inte riktigt tro det. Men den här gången stämde ryktena och vi förstärkte inte bara med honom, utan även juniorlandslagsmannen Fredrik Johansson anlände.

De flyktade forwardsen var ersatta, men vem skulle kunna fylla tomrummet efter Gosselin? Han som åkt västerut, ersattes av motsatsen på den politiska skalan. Från Ryssland hämtades stålmannen Igor Yevdokimov. Huggen ur granit och med otroligt många nätter på ryska baser. 

I ärlighetens namn var inte Guy Gosselin särskilt bra, men min poäng är för att vi skulle kunna ta något kliv närmare Elitserien så måste spetsspelarna leverera. Och det får man väl säga att Yevdokimov (typ) gjorde. Säsongen 93/94 var den klart bästa sedan degraderingen, bland annat med Playoff-vinst mot Björklöven.

Ökad satsning nästa år, och ni ser på bilden ovan vilka som var AIK:s ansikten utåt; Chris Kontos, Jan Erixon och Igor Yevdokimov. Nästan läge för en ”gissa den tredje”, för er som hänger med på bloggen. Dessutom hade vi fått in Robert Barnes som tränare och det talades om en storsponsor.

Ni vet ju hur det slutade #fyraforwards. Erixon skadad och invalidiserad (nästan). Yevdokimov missade också en hel del matcher på grund av skada och säsongen blev ett fiasko. Året därefter tvingades Igor avsluta sin karriär och gjorde det då AIK befann sig på den absoluta botten samt på ruinens brant.

Ingen skugga ska dock falla på den mest kommunism-kompatibla spelaren vi någonsin haft. Armé-frisyren låg perfekt och en lång karriär i samma klubb (SKA Leningrad, sedermera St Petersburg), så förstår man att det här var en herre som både var tålig och brysk.

Nu var tanken att avsluta med ett stort grattis till den ryske backhjälten, men när vi gick in på Eliteprospects för att dubbelkolla hur gammal han blir så möttes vi av chockbeskedet att Igor Yevdokimov inte lever längre. Idag skulle han ha fyllt 60 år, men istället för att fira hans födelsedag så tar vi av oss mössan, sänker blicken och hyllar honom med en tyst stund.