19 februari: Tomas Skogs

Om du fick chansen att vinna det finaste du kunde vinna, bara genom att skriva ditt namn på ett papper, skulle du göra det då? Förmodligen skulle du göra det, men det gjorde inte Tomas Skogs. Han valde nämligen att lämna Skellefteå efter guldet 2013, trots att AIK ville förlänga och att det var helt givet att vi skulle vinna även nästa år. 

Vi backar till det första guldet och ställer en till fråga. Om du just hade vunnit SM-guld och firat stenhårt med grabbarna hela natten, skulle du då sätta dig i soffan hemma och tänka på hur många timmar du har lagt ner på hockeyn och hur tacksam du är mot alla som stöttat? Det kanske du skulle, men jag tror att det är ganska ovanligt. Det var i alla fall det Tomas Skogs gjorde, medan resten av laget festade vidare eller sov tungt.

Okej. Sista frågan. Om du utmanades av Lee Goren att ta en fight, skulle du göra det? En ångande, adrenalinstinn Goren som inte riskerade några böter eller någon längre avstängning. Vi vet ditt svar, men vi vet också vad Tomas Skogs gjorde. Han stod upp och åkte på rejält med stryk. 

Kontentan av allt detta är att Tomas Skogs inte är som alla andra. Det kanske är ett tunt sätt att påvisa det, men likväl är det så. Inte minst om man utgår från den stereotypa bilden av en macho hockeyspelare (bortsett från det där med Goren). Nu börjar väl den bilden alltmer luckras upp, men efter att ha intervjuat flertalet AIK:are, under vår förra sejour, fick vi intrycket av att Skogs var en över medel tänkande och reflekterande människa. Då kanske man värdesätter närhet till familjen över ytterligare ett SM-guld.

Att han sedan kunde bli skogstokig på isen är ju en annan femma. Skogs var, innan tiden i AIK, ingen favorit hos oss. Han var, tillsammans med Håkan Bogg och Mikael Simons, symbolerna för det Mora, som felaktigt gick upp på vår bekostnad och som dessutom lyckades stanna kvar alldeles för länge i Elitserien.

Därefter flyttade han till Timrå, som vi som bekant hade en beef med under våra första år efter avancemanget. Men konstigt nog är det inga problem att ta till sig i princip vem som helst, som drar på sig den rätta tröjan. Det var exempelvis jättelätt för Luleås supportrar att ta till sig Brendan Shinnimin. 

I Tomas Skogs fick vi en krigare, som gav allt i alla situationer. Han var inte ett tvåårsprojekt, även om alla hans siffror förbättrades under hans andra säsong. Skogs var ingen jättetalang, utan levde på bra inställning och hög arbetsmoral, så han var ordentligt fysad redan när han kom till Skellefteå.

Topp tre (bakom Erik Andersson och Bud Holloway) i interna plusminus-ligan är ju bra grejer och det behövs den typen av spelare som Skogs representerar i ett lag. Lojala, syns inte så mycket, men kommer till jobbet varje dag och är helt ointresserade av strålkastarljus och rubriker. Den perfekta lagspelaren, helt enkelt.

Hans enda misstag var ju att inte förlänga kontraktet. Men det drabbade ju endast honom och inte oss, för när man tittar igenom truppen 2013/14 så ledde hans farväl till betydligt mycket mer speltid för Tim Heed och Arvid Lundberg. Den enes flytt, den andres speltid.

Precis som alla andra före detta AIK:are, så gillar vi Tomas. En spelare som varit med och vunnit guld är per automatik en levande legend och förtjänar alla hyllningar som han kan få. Skogs firar idag sin trettioåttonde födelsedag och precis som alla andra som lämnat oss, så ångrar han sig och ser tiden i Skellefteå som den bästa tiden i livet. Grattis Tomas!