18 februari: Stefan Lundqvist

Att skriva om Sebastian Aho den ena dagen och om Stefan Lundqvist nästa dag, är som att berätta en saga och hoppa över Trapp i den klassiska trion ”Tripp, Trapp, Trull”. Aho är då knatten och Lundqvist bjässen. Oväntat nog råder det starka meningsskiljaktigheter kring om Tripp är störst eller minst. Bloggen tar tydligt ställning för att Tripp är den lille, delvis på grund av att en klimp är mindre än en klump, vilket bekräftas av människor som läst språkhistoria på universitetsnivå.

Om vi fortsätter att prata om sagor, så fick väl Stefan ”Slungan” Lundqvists saga i Skellefteå AIK inget lyckligt slut. Han lämnade oss, trots att han egentligen ville stanna och det var med sänkt huvud han åkte av isen i Skellefteå Isstadion för sista gången som AIK-spelare.

Men måste sagor sluta lyckligt? Finns det inte något speciellt med ett ovisst slut eller ett tragiskt dito? Det gör det absolut, anser vi. I Slungans fall känns det som ett ovisst slut. Vem vet hur många mål han hade gjort nästa säsong, med en ordentlig försäsong i benen? Legenden om Stefan Lundqvist lever ju tack vare att det blev så här.

”Minns du hur långsam och otränad han var?” ”Kommer du ihåg hans grymma dragskott vid målvaktens främre stolpe?” Fina minnen, från en fin tid. Man trodde ju inte att det skulle gå att ersätta Fredrik Näsvall och sen kom Lundqvist och var ännu bättre. Sen skulle det i sin tur inte att gå att ersätta Slungan, men Näsvall återvände och var ÄNNU bättre.

Vissa spelare är födda målskyttar och tycks ha ett sjätte sinne för var målet är beläget, och trots att han inte alltid hann ända fram så lyckades han ändå alltid vara på rätt plats. Kedjan han spelade i är ju en av våra mest klassiska trios, och då syftar jag inte på ”Legion of doom”.

Patrik Ekholm var den kloke, Pär Mikaelsson den arge och Stefan Lundqvist hade väl mer eller mindre en fri roll där hans tydligaste arbetsuppgift var att göra mål, helt enkelt. Bortsett från dragskotten och brunkarmålen, så minns vi också den höga styrningen på skottpassningen av Patrik Ekholm i powerplay.

När vi skrev om B-O Karlsson så slog vi fast att spelare som honom inte finns längre. Detsamma kan sägas om Slungan. Inte en chans att något lag skulle signa en spelare, mer eller mindre ointresserad av barmarksträning och med ett ganska stort antal kilos bonusvikt.

Inte heller skulle det vara lätt att passa in i dagens vansinniga höghastighetshockey, där de fysiska egenskaperna bedöms vara betydligt mycket viktigare än spelsinne och kreativitet. Nej, tack gode Gud att vi levde i en tid där det var möjligt att njuta av en tvättäkta dieselmotor med absolut noll robot-kvaliteter som idag är mycket eftertraktade.

44 år idag, boendes i Avesta, lastbilschaffis och säkert ganska tillfreds med livet. Jag har svårt att tro att han tänker tillbaka på karriären många gånger på ett år. Inga sociala medier, så enda tänkbara kontakten med gamla lagkamrater är om någon sitter på en vägkrog när Stefan släntrar in. En sak är i alla fall säker och det är att vi aldrig glömmer honom.