11 februari: Oskar Östlund

Minns du honom? Inte? Låt mig fräscha upp ditt minne.

22 augusti 2019: Träningsmatch mot Luleå. Engsund kastar in en enkel puck mot mål. Oskar Östlund ska bara plocka den, men missar pucken som ramlar in i mål. ”Jag skulle ha tagit pucken. Men det är väl tur att det här händer nu och inte när serien startar.”

1 september 2019: Östlund släpper in Damien Fleurys enkla backhandskott. ”Jag är inte van att göra så, att släppa in enkla mål. Det brukar vara en styrka som jag haft.”

26 oktober 2019: Östlund byts ut efter 15 minuter borta mot Frölunda. Han har då släppt in tre mål och sett allmänt darrig ut.

Det är jobbiga minnen som väcks och jag ska erkänna att jag både hånskrattat, suckat och spytt galla över Oskar Östlund. Så sent som för någon vecka sedan läste jag en ironisk kommentar om att vi borde låna in honom medan Strauss Mann deltar i de olympiska spelen. Eventuellt småfnissade jag åt den fyndiga betraktelsen.

Sen fastnade skrattet i halsen och jag började tänka på människan Oskar Östlund. Hur mådde ha egentligen när han stod för de här tavlorna och GARANTERAT kände vad vi i publiken tyckte och tänkte om honom? Det ska mycket till för att man ska gå helt oberörd genom det.

Jag har ingen aning om Östlund lider av psykisk ohälsa, men jag tänkte ändå ägna inlägget åt det och kanske väcka tankar hos några av er (och mig själv). För suckarna, buandet och forumkommentarerna sätter sig på psyket för den som utsätts för dem. Du kan ju själv fundera på om du hade surfat in på nätet efter ett stort misstag som gjort att hela din publik mer eller mindre kritiserat dig. Hur hade du mått?

Det går ju att argumentera för att du inte är elitidrottare, men det är minsann spelarna i AIK. Det är ju i och för sig sant, men jag tvivlar på att man inte längre är människa bara för att man skriver på ett kontrakt där man tjänar över medel mycket. Ens inre egenskaper bör vara de samma.

Hockeyn har länge varit en machovärld, även om Kris Beech och Erik Granqvists berättelser har luckrat upp det en smula. Robin Lehner är öppen med sina psykiska problem. Ingen i Skellefteå AIK har ”kommit ut” med det, men det vore ju naivt att tro att det inte finns eller har funnits i vårt omklädningsrum.

Det är också naivt att tro att Stefan Svensson under 80-talet inte kände av vad vi kände (och buade och skrek) på läktaren. Marcus Gustafsson var man hyfsat less på under nästa årtionde. David Nyström, Niklas Söderström och Erik Hanses var långt ifrån allas favorit, om jag uttrycker mig väldigt milt.

Det jag är ute efter är att vi borde vara bättre på att sluta upp bakom de våra. I slutändan vill vi ju att det ska gå så bra som möjligt för AIK och då kommer vi att gagnas av att ha spelare som mår så bra som möjligt. Jag kommer inte att leverera ett färdigt recept eller förslag på positiva ramsor som vi kör efter en målvaktstavla eller en indianare på offensiv blå.

Jag är medveten om att det är omöjligt att förhindra spontana känslor på läktaren. Hockey är ju känslor. Men det går att ha i bakhuvudet att man vill sina egna spelare väl. Och det går definitivt att förhindra ”skojiga kommentarer” på ett hockeyforum en timme efter matchens slut.

Om ni nu tror att jag är ”bara älska, inte hata”-person tror ni helt fel. Jag propagerar bara för att vi ska backa upp våra egna. Sen kan vi håna motståndarna oändligt mycket. Det ingår i spelet och motståndarnas välmående får motståndarnas fans ansvara för. 

Så kortfattat kan vi bli bättre på att låta spelarna känna vårt stöd, även i motgång. Jag pratar noll procent om klacken. Jag är ute efter gnällarna på sittplats och ”gömma sig bakom skärmen-skribenterna” på internet. Om exempelvis Oscar Möller gick ut med att han lider av psykisk ohälsa skulle vi backa upp honom stenhårt, men varför inte backa upp Möller, eller Michael Kapla eller Oskar Östlund hela tiden ändå?

Östlunds sejour i AIK blev kort och utan framgång. Bland annat med GAA 4.52. När Armalis blev kvitt från sin skada flyttade Oskar Östlund till Krefeld i DEL och där och då glömde vi honom. Men idag fyller han 30 år och gav mig ett sting av dåligt samvete. 

Inget jag kan göra något åt idag, men jag tänker att det kommer nya Oskar Östlunds och åtminstone jag kommer att försöka vara bättre på att låta honom känna sig som en av oss. Dels för hans egen skull och dels för AIK:s skull. Och i förlängningen är ju det som är bra för AIK även bra för mig. 

Grattis på 30-årsdagen! Hoppas att du har det bra!