ALDRIG. Varken förr eller senare har man blivit så besviken över ett icke förlängt kontrakt, samtidigt som man förstummades över hur otroligt bra spelare som måste vara på väg. För finns det inte plats för Jocke Lidgren (efter 00/01) måste det vara något stort på gång.
Jag ger mig själv både rätt och fel. Rätt i att det var något stort på gång. Bara någon månad senare hade vi värvat magiska namn som Klockare, Tjälldén och Varjamo. Det fanns helt enkelt inte plats för Lidgren, som dessutom förknippades starkt med Björklöven.
Felet i min analys ligger i att Joakim Lidgrens andra säsong i AIK var ganska svag. Den eleganta skridskoåkningen var intakt, men poängproduktionen hade dalat betänkligt. Han hade namn som Niklas Söderström och Dick Burlin före sig i poängligan. Dessutom med färre spelade matcher.
Givetvis inget ont om Burlin och Söderström, men de hade inte spelat hela säsongen vid sidan av Johan Åkerman, vilket Lidgren hade. Då imponerar inte 13 poäng särskilt mycket. Då gick det desto bättre året innan då han smackade in 24 pinnar.
När man tänker tillbaka på den stora vändningen, som i mångt och mycket symboliseras av Johan Åkermans intåg, så är det nära till hands att även tänka på Patrik Ekholm och Fredrik Näsvall. Lyckade värvningar som tog oss upp till nästa nivå. Men i nästa andetag är det Lidgren som ska nämnas.
Han kom hit samtidigt som de andra nyss nämnda och tillsammans med Pär Mikaelsson bildade de en superfemma som producerade poäng i multum. Numera kör AIK på med fyra hyfsat jämna enheter, som alla kan producera. Men då stod man bara och väntade på förstafemman.
Visst kunde Danne Petterssons line eller David Engblom blixtra till, men i matcher då AIK var i underläge visste man vilka som skulle forcera in kvitteringen. Eller åtminstone vilka som skulle matchas hårt i jakten på den. AIK:s egen variant av den ryska superfemman.
Och där ingick Jocke Lidgren, även om han i den här liknelsen blir Aleksej Kasatonov. Den mest anonyme i originalvarianten. Om vi fortsätter med jämförelsen får vi nog ändå säga att Lidgren hade en mer offensiv spelstil än Kasatonov. Och ibland ställde offensivlustan till det bakåt, och ingen kan ju tro att Åkerman var på plats för att städa upp.
Så om vi ska sammanfatta Joakim Lidgrens gärningar för klubben och för fansen, så kan man nog säga att han var rätt man vid rätt tidpunkt. Ett perfekt verktyg för att ta oss framåt och uppåt, men efter två år behövde vi en större hylsa och verktyget Lidgren åkte ner i verktygslådan. Där ligger han kvar och mår gott över att ha varit med och gjort sitt i återuppbyggnaden av Skellefteå AIK. Grattis Jocke! 52 bast.
Kommentarer
Skicka en kommentar