4 januari: Sam Marklund

Efter tre inledande smällkarameller kanske det känns som att Marklund är en betydligt mindre pjäs. Och sett till rena figures and facts är det ju så, men jag anser att alla som fått plats i den här hyllningskavalkaden har ett värde. Dessutom kan jag avslöja att Sam Marklund är LÅNGT ifrån den minsta fisken i den här dammen.

Det som ligger på Sams pluskonto är naturligtvis att han är son till Lasse, men samtidigt är det också en belastning för hur skriver man en text om Sam Marklund utan att den egentligen handlar om hans farsa, som ju har betydligt större AIK-meriter och (åtminstone vad man känner till) en intressantare personlighet?

Vi ska åtminstone göra ett försök. 1986 flyttade min familj från huset på Rosgatan på Morön. Jag hade vid flertalet tillfällen smällt upp min garderobsdörr mot fönsterbrädan i mitt rum. En viss oro infann sig kring att detta skulle påverka värdet på huset vid försäljningen. Vi kommer att få anledning att återkomma till skador på bostaden.

Än idag vet jag inte vilken påverkan den här skadan hade på bostaden, men försäljningen gick igenom och Rosgatan 40 hade nya ägare. Det hände att jag cyklade förbi vårt gamla hus och spanade lite och i början av 90-talet fick jag lön för mödan. Huset hade sålts ännu en gång och de nya ägarna var Lasse Marklund med sambo!

I min fantasivärld kunde Lasse bli så arg att han kunde drömma näven genom väggen efter en förlust mot Björklöven. Mitt oskyldiga hål i garderobsdörren gnagde mig inte längre, då det nu fanns möjligheter till betydligt värre skador på fastigheten. Att så här, långt senare, tänka på att Sam Marklund kan vara producerad i mitt gamla rum är en kittlande tanke. Det kan vara det närmaste AIK jag någonsin kommit.

Klart grabben skulle börja med hockey. Sam hade turen att vara född i rätt årgång. AIK hade påbörjat en rejäl satsning på ungdomarna och agnarna sållades, träningsmässigt, från vetet. Marklund var ett fint vetekorn och framgångarna lät inte vänta på sig. Landslagsspel som sexton, sjutton och artonåring. Isen låg spolad framför honom.

Arton år gammal gjorde han Elitseriedebut och det var dags för nästa generation Marklund att glädja Skellefteå-publiken. Men det blev inte riktigt så. Om det var så att han drabbades av överflödets förbannelse (det fanns ju minst sagt en mängd lovande juniorer) eller om det var så att den bristfälliga skridskoåkningen låg honom i fatet?

Förmodligen det senare i och med att det inte blev en ordentlig SHL-karriär. En lite orättvis beskrivning med tanke på att Sam, i skrivande stund, har gjort över 300 matcher i Hockeyallsvenskan och snittar nästan en halv poäng/match. Men sett till de initiala förväntningarna, mest baserat på sin farsa, hade vi hoppats på mer. 

2017 kom dock ändå den stora chansen. Chocktransfern var ett faktum. Sam Marklund flyttade hem igen. Säsongen som dittills spenderats i Växjö hade varit en besvikelse och AIK hade skadebekymmer. Marklund blev en billig, och lokalt förankrad, lösning. 

Det mest bestående minnet är att han låg längst fram i forecheckingen och det uppställda spelet, men han hann aldrig riktigt fram. Tyvärr var den starkast ärvda genen, bortsett från den lockiga hårmanen, skridskoåkningen. Lasse hade kompenserat det med en våldsam aggressivitet och hårdhet. Sam har inte de egenskaperna plus att spelet går oändligt mycket snabbare nu.

Än är det för tidigt att summera hans karriär. Han fyller ju trots allt bara 29 år. Men ingen tvekan om att det största och bästa redan har hänt. Det blev ju faktiskt ett SHL-mål i den svartgula tröjan. Vi utgår från att den målpucken finns inramad och att när det dags att flytta in på Rosgatan 40 så är det villans stora centrumpjäs.