Det har skrivits spaltkilometer om Skellefteå AIK:s ”renoveringsobjekt”. John Norman, Jonathan Johnson och inte minst dagens 31-åring Tim Heed. Ett tag var det som att Lasse Johansson försökte hitta de omöjligaste projekten för att marknadsföra hur duktiga AIK var på att styra upp spelare som var på väg ner i diket.
Spelare efter spelare vittnade om träningskulturen, där Möller och Lindström gick i bräschen och hur chockade man var över de hårda passen. AIK slog sig, med all rätt, för bröstet och många spelare såg Skellefteå som ett alternativ just för att här fanns möjligheten att ta sig upp på nästa nivå, och till och med kunna avancera ännu mer.
Men idag ska vi vända på den steken och hylla den andra parten i det fulländade äktenskapet, nämligen spelaren. Och eftersom det är Tim Heeds födelsedag så kommer det största fokuset ligga på honom. För det är ju inte så att vem som helst kan glida in i AIK:s träningsmaskin och ett år senare vara landslagsman eller NHL-proffs.
Det kan vi ju tar ner på vår egen nivå också. Det är ganska tungt att komma igång med träningen, men ganska snabbt brukar man börja se resultat. Efter en tid börjar svårigheterna, det känns jobbigt att ta sig till gymmet. Utvecklingen stannar av och soffan och chipspåsen lockar allt mer.
Nu är ju Heed och de andra grabbarna på en helt annan nivå, men det pannbenet som krävs för att sig från det absoluta bottenskiktet i träningsgruppen, upp till nivån där de andra ligger, är imponerande. Och dessutom har det här för de flesta tagit en hel säsong. En säsong där benen inte har svarat och det har muttrats på läktaren.
Få av oss gillade nog Heed, utan tänkte att han såg ut ungefär som han gjort i Malmö och Södertälje. Talangfull, men utan det där sista som ju är det avgörande om man vill nå sina drömmars mål. Metamorfosen till säsong två var ju minst sagt anmärkningsvärd. Själv kollade man igenom de allsvenska trupperna för att hitta en plats till honom, för att bli av med en lönepost. Ut kom Tim Heed som en dominanthane från dag ett på säsongen.
Genom åren har vi sett AIK försöka få igång Juhamatti Aaltonen, Edwin Hedberg och Nick Sörensen. Det finns fler exempel på spelare som vi misslyckats med likaväl som att spelarna själva har misslyckats. Skador kan ju vara en del av förklaringen, men till 99% sitter det i huvudet.
Desto mer beundransvärt av Tim Heed, som genom åren haft problem att få ut all sin talang, att kunna ställa om och bita i. Det han under de två kommande åren visade upp på isen var väl i paritet med vad man kunde vänta sig av honom, sett till den talangen som det var uppenbart att han hade.
För vilken spelare han var! Högerfattad powerplayback med ett väl utvecklat spelsinne. Han påminner om, och har ju i karriären kommit längre om NHL är måttstocken, Johan Åkerman, David Rundblad och Jonathan Pudas, men har inte samma utstrålning och personlighet vilket gör att han aldrig når deras status.
Vi talade med Tim förra våren och han hade bara gott att säga om AIK, och stängde absolut inte dörren för att komma tillbaka. Fullt så naiva är inte vi, utan tänker att en spelare med de meriterna som Tim Heed nu har, kommer att kosta mer än de smakar. Han har fått smak på de stora lönecheckerna och kommer inte hit av sentimentala skäl. Djurgården känns som en tänkbar klubb, om det nu blir SHL någon mer gång.
Tre fina säsonger gav han oss. Vi vill inte glömma bort hans första år, då den ju la grunden till skepsisen inför de andra två. Det går nog inte att komma ifrån att relationen med honom gav ungefär lika mycket för båda parter. Sedan följde en ofrånkomlig separation och även om det aldrig mer blir vi, så är Tim Heed klart värd en hyllningstext på sin födelsedag.
Kommentarer
Skicka en kommentar