24 januari: Dick Burlin

”18.18 DICK BURLIN!!!!” 

Ovanstående citat är ett utdrag från Mikael Winterkvists episka matchreferat från Skellefteå - Boden någonstans kring millennieskiftet. Vi kanske ska återkomma till själva målet, men det  där citatet väcker många olika tankar som kanske bäst sammanfattas med att det var bättre förr. För även om Burlins mål i matchens slutskede innebar 2-1 mot rivalerna Boden, så var det en relativt betydelselös match under serielunken i en tid där vi egentligen inte hade en chans att avancera i seriesystemet. 

Men som synes har minnet etsat sig fast och jag kan nästan känna vilket adrenalinpåslag som själva målet gav.  Kontentan är egentligen helt given. På den tiden brann jag hårdare. Mycket hårdare. Min egen ålder, senaste årens framgångar och den ganska själlösa produkten SHL är väl anledningar till detta, men trist är det. Men nu över till målskytten himself. Eleganten, rightaren och ikonen Dick Burlin. 

På ett vis påminner Burlins karriär om Pär Mikaelssons. Han kom fram i slutet av 80-talet när AIK kämpade för att hålla sig kvar i Elitserien. Det blev som bekant inte så, utan resten av Dicks hockeyliv spenderades i ishallar i Division ett norra. Vi skippar hjärnskakningarna och Piteå-säsongen. Det har vi talat om förr. 

Liknelsen med Mikaelssons karriär kanske haltar lite, men poängen vi vill få fram är att Burlin gav sina bästa år, mitt under det mörka 90-talet och aldrig fick skörda några framgångar. Typ som Pär, med skillnaden att han var med under själva förspelet till Elitserieavancemanget, men inte heller fick korrekt lön för mödan.

Burlin å sin sida lämnade AIK 31 år gammal efter att ha varit vår ledande offensiva back i många år. Visserligen gjorde han några år i mindre viktiga lag efter tiden hos oss, men det kändes som att han la av då han inte var svartgul längre. Som tur är finns det många minnen att skriva om.

Man trodde ju på fullaste allvar att vi hade ett lag som kunde vara med och nosa på kvalspel uppåt. Varenda säsong! Och givetvis var Dick Burlin en man för det laget, även när vi hade gått upp. Han var en offensivt lagd back med sin största förtjänster i powerplay och gjorde som bäst över 30 poäng under en säsong. Men det är faktiskt i defensiv zon som mina starkaste minnen av honom finns.

Dels så har vi den klassiska bakom målet-finten, där Burlin med en jagande forward i ryggen, vallade pucken i baksidan av egen målbur och bytte åkriktning. Givet jubel på läktaren. Det andra minnet är jag kanske mer ensam om att ha. Vid två-tre tillfällen/säsong bromsade Dick in framför egen kasse och skridskorna skapade ett ljud som ingen annan kunde skapa.

Rrrrrrr är det närmaste jag kan åstadkomma i ljudskrift. Ett annat sätt att illustrera fenomenet är om du tänker dig att övriga spelares inbromsning lät som ett sandpapper eller en fil, så lät Burlin mer som en väldigt grov rasp som anföll bokträ. Väldigt unikt!

Det känns konstigt att Dick Burlin fyller 52 år idag. Han känns evigt ung och det känns också som att han skulle kunna snöra på sig grillorna, undvika en tackling, slå en bra förstapassning och följsamt hänga med upp i anfallet. För det var så han spelade när han var som bäst.

Du som följer bloggen noga, kanske förvånas över att vi inte med en enda stavelse har berömt Burlins hårsvall, men idag låter vi bara bilden tala för sig själv.