23 januari: Tim Söderlund

Redan som liten grabb var Tim pigg och glad. Han körde på i 110 och var alltid på gång. Skolan var inte det bästa han visste (förutom rasterna) och fröken Karin ringde hem otaliga gånger. Då trivdes han desto bättre på idrottsplanen och skördade tidigt stora triumfer inom både fotbollen och hockeyn. Tim var en klassisk dribbler som avgjorde många matcher på egen hand och grät vid förlust.

Man mognar ju olika fort och genom åren har det säkert funnits tränare, lagkamrater och andra föräldrar som både tänkt och skrikit: ”Släpp pucken någon gång!!”. Men Tim trodde nog varje gång att hans väg var den rätta. Och han hade ju både skridskoåkningen och klubbtekniken att ta sig förbi de där sista tre motståndarna som var mellan honom och målet.

Vi har i ett par tidigare inlägg gett Söderlund en del skit. En hel del av den har varit befogad, men idag, på hans tjugofjärde födelsedag ska vi typ bara ge beröm. För Tim är en fin kille, som kanske fått lite dåliga råd på vägen. Och nog har det ju strulat ibland. Tim har kanske inte alltid agerat i enlighet med värdegrund och lagmoral, men samtidigt har inte hans tränare lyckats hantera individen.

Han lämnade AIK för Clemensnäs. Lämnade Clemens för Luleå, bara för att senare återvända till Skellefteå AIK. Alla gör ju sin resa och möjligtvis lärde sig Tim att gräset inte är grönare på andra sidan häcken. Eller så krävdes allt det där i hans mognadsprocess.

För till sist var han där ute på isen. Som en spelare i AIK i SHL. Och jag anser att alla lag behöver en Tim Söderlund. I dagens robothockey behövs killar som inte följer mönster och som kan och törs göra det oväntade. Naturligtvis följde Tim det uppsatta spelsystemet, men ibland gick det inte att hålla sig från att tokdribbla eller att chansa i fel läge. Och förmodligen var det vid dessa tillfällena som han skapade som allra mest. Både framåt och bakåt. 

Flytten till Frölunda var både märklig och onödig, men en rastlös själ längtar nog alltid bort. Tryggt är tråkigt. Som bekant återvände han tämligen omgående och Knatte, Fnatte och Tjatte-kedjan var återförenad. Även om Ohlsson och Wingerli får ses som Kloker, vars uppgift var att täcka upp bakom Toker.

Tyvärr kom Söderlund aldrig riktigt tillbaka till sitt irrationella jag och utan modet och drivet att förändra en matchbild blir han inte sitt bästa jag. För Tim är ju som allra bäst när kopplet är väldigt löst hållet. AHL-äventyret har blivit ECHL och där har det gått bättre, men det känns inte som att det blir så många fler år i Nordamerika.

Jag tror att vi har sett det sista av Söderlund i den svartgula tröjan, men det är inte omöjligt att han kan få ett hyfsat kontrakt i Sverige. Marknadsvärdet brukar ju av någon anledning öka när man har varit där borta. Timrå eller Oskarshamn, kanske? (Detta skrevs innan Djurgårdskopplingen.)

There’s no I in team, but there’s definitely an I in Tim. Och det är ju det som är så charmigt. Mer Tim Söderlund åt folket! Han kanske inte kommer att lösa publikkrisen på egen hand, men det behövs onekligen spelare som trivs utanför lådan för att hockeyn ska bli roligare och det gör verkligen dagens födelsedagsbarn.