Som barn fanns det karaktärer och i vissa fall riktiga personer som man främst fruktade, men även fascinerandes av. Igor i Frankenstein, snömannen Yeti, Bob i Twin Peaks och den otäcka tanten på Hedgatan 16 var några återkommande mardrömsobjekt för min del.
Det fanns också nästa nivå på otäcka figurer, där fascination mer än skräck var den dominerande känslan. I den kategorin ingick definitivt den tyske hockeyspelaren och megabjässen Erich Kühnhackl som spelade ett stort antal. VM och OS-turneringar för Västtyskland på 70- och 80-talet. Han var stor och stark som ett djur, och kändes helt ostoppbar.
Erich Kühnhackl fick två hockeyspelande söner; Kevin, vars målvaktskarriär inte är något att tala om här, och Tom bland annat med två Stanley Cup-titlar. I ärlighetens namn hade jag nog inte ägnat pappa Erich en endaste tanke under de senaste trettio åren, men när Tom skrev på för AIK dök han upp igen och redan där och då älskade jag Tom Kühnhackl.
Och ingenting har gett mig en anledning att ändra mig. Nu kanske du hajar till och börjar rya om hans långsamma skridskoåkning eller att han inte verkar ha den där riktiga killerinstinkten framför mål eller att hans poängproduktion är en liten besvikelse eller att hans kroppsspråk är lite lojt.
Jag kan köpa att han till viss del har dessa brister, men de goda sidorna trumfar över. Rejält. För vem charmas inte av att motståndarna inte har en chans att ta ifrån honom pucken längs sargen? Eller att alla beslut han fattar på isen är rätt? Eller att hans lagkamrater vittnar om att ”det är bara att ta rygg på Tom”?
I den här haussen ingår förvisso en stark tilltro till att han kommer att steppa upp både en och två nivåer i slutspelet, och vara en härförare och gigant. Det kan vara så att jag svävar iväg en aning, men vi snackar ju ändå om Erich Kühnhackls son!!!
Ibland kan man få känslan av att hockeyspelare (Henrik Karlsson) med lite meriter från NHL och landslagsspel kan komma hit och ha en von oben-attityd, men ödmjukare kille än Tom Kühnhackl får man leta efter. Trots drygt 200 NHL-matcher och dubbla Stanley Cup är det ingen tvekan över att täcka skott, spela boxplay och inte powerplay. Helt enkelt rätta in sig i ledet och göra sitt bästa.
Fjolårssäsongen blev spolierad i och med att AHL stängde ner och Kühnhackl inte längre platsade i NHL. Således kom han till Skellefteå tämligen otränad och får nog ses som ett tvåårsprojekt. När han togs ut till tyska landslaget valde han att hellre stanna kvar hemma och träna ikapp. Något som ytterligare vittnar om vilket fullblodsproffs han är.
Idag är det trettioårsfest och även om Tom Kühnhackl inte känns som en klassisk Oktoberfest-tysk så unnar vi honom en Bitburger eller två. Men det stora firandet sparar han till våren. Då ska nämligen Le Mat lyftas inför ögonen på pappa Erich.
Kommentarer
Skicka en kommentar