I slutet av 80-talet hände det att undertecknad befann sig i Kommundatas (numera Tieto) lokaler. Ett av syftena var att släntra förbi Martin Petterssons rum och snacka lite hockey. Det här var nämligen tiden då AIK:s hockeyspelare hade jobb på sidan av idrotten.
Oftast hade han tid med mig, men ibland hänvisades jag in i rummet bredvid där en dator stod som hade ett Metroid-liknande rymdspel. Jag gjorde mitt bästa för att bräcka Martins rekord, men det är klart att jag var chanslös mot den tidens Erik Forssell.
Jag var oerhört tacksam över dessa stunder och beslutade mig att belöna Martin med en teckning. Givetvis AIK-relaterad sådan, även om vi just då hette SHC. Teckningen föreställde sjutton hockeyspelare. Två målvakter och tre kedjor, såsom jag ansåg att de borde vara sammansatta. Pettersson center mellan Randy Heath och Mats Lundström.
Han blev glad över sin present och kommenterade särskilt att jag hade koll på om spelarna var rightare eller leftare. Något man som tioåring givetvis hade stenkoll på. Fina minnen för min del, av en av AIK:s mer underskattade spelare i modern tid. För tittar man på Martin Petterssons meriter är de av högsta märke.
Juniorlandskamper, spel i Vikingarna, ett antal a-landskamper och russinet i kakan; JVM-guldet 1981. Sveriges första. Men störst av allt är ändå AIK. Martin Pettersson ingår i den exklusiva skaran som gjort mer än tio säsonger. Han ingick i laget som vann grundserien 1981. Han var lagkapten under tre säsonger. Magiska meriter.
När Pettersson klev upp i a-laget 79/80 var AIK en maktfaktor med relativt nyvunnet SM-guld och säsongen efter, som sagt, serieseger. Tunga pjäser som Hardy Nilsson och Martin Karlsson hade visserligen lämnat oss, men det fanns också mycket lovande juniorer på väg fram. Förutom Martin Pettersson var även Micke Granstedt och Janne Erixon nu etablerade a-lagsspelare och JVM-guldmedaljörer. Framtiden såg ljus ut.
Men egentligen var det bara under de där första åren som det var så himla ljust. 1983 valde tränare John Slettvoll att lämna och därefter var det utförsbacke. AIK åkte ur Elitserien 1985 och resten av Martin Petterssons karriär var vi ett lindansargäng utan egentlig framtidstro. Ekonomin var svajig och kulturbärare som Göran Lindblom och Roland Stoltz valde att sluta.
När gamla hjältar lämnar, växer nya fram och ingen kan neka till att Martin Pettersson är en riktig hjälte. Han gav allt för oss och lämnade aldrig sin moderklubb, trots att det fanns intresse från andra klubbar, framförallt från topplaget Södertälje. Men lojalitet var något helt annat då. Martin stannade båda gångerna som vi degraderades, vilket förmodligen hade varit otänkbart idag.
Martin spelade center och ordet klok känns som ett understatement. Till mångt och mycket påminner han och Erik Forssell om varandra. Ett klassiskt smeknamn på honom i ett matchprogram från den tiden var ”Tänkande August”, vilket kändes fullt rimligt.
Tyvärr avslutades Martins hockeyliv både alldeles för tidigt (30 år ung) och i en fruktansvärd misär. Näst sista säsongen åkte vi ur Elitserien och sista året var vi inte ens nära att ta oss tillbaka. Martin var lagkapten under båda säsongerna och drog ett tungt lass, både på och utanför isen.
Mot slutet var de äldre spelarna inte överens med tränare Björn Ferber och det är ju ett aldrig ett framgångsrecept, oavsett vem (givetvis Martin) som har rätt. Pettersson la ner hockeyn och vad jag tror och har på känn sitter han där fortfarande på Kommundata (Tieto) och njuter av sitt rekord på ”Metroid”.
Kommentarer
Skicka en kommentar