17 januari: Jonas Burman

Man myser varje gång man tänker på Jonas Burmans efternamn. Hur passande det är för målvakt. Som att Oscar Möller skulle heta Oscar Måler eller Brett Harkins, Brett Harskills. Men nu gör de inte det, så vi får nöja oss med att Jonas Burman har det perfekta namnet.

Sen att han (liksom alla andra målvakter som försökte ta upp kampen med Dick Andersson) är född i fel tid kan han ju knappast hjälpa. Jonas Burman stod ut länge med att sitta och frysa längst ute på bänken och det ska han ha all cred för. Inte mindre än sju raka säsonger satt han och fick typ endast hoppa in om Andersson blev skadad eller less.

Det var heller inga goda år som Jonas Burman verkade i klubben. 1990-1997 närmare bestämt. Han fick uppleva misslyckade Playoff, chockförlusten mot RA73, Dick Burlins flytt till Piteå och det stora konkurshotet. Det var inte direkt en resa på väg uppåt för AIK, utan Burman satt där på bänken och tittade på tillsammans med 800 andra åskådare.

Under AIK:s sista Elitseriesäsong fick Jonas chansen i U16-landslaget och det kan ju vara så att han inte maximerade sin karriär där han satt. Med andra vägval och kanske ett större mod och driv hade nog den här texten skrivits ut en annan vinkel. Men den här vinkeln är ju den bästa. För Jonas Burman valde att bli sin moderklubb trogen, trots bristen på speltid och framgångar.

Till sist valde han ändå att flytta. Markus Lundqvist såg ut som en coming man och i korridorerna viskades det om en supertalang vid namn Johan Backlund. Burmans tid var förbi, utan att ens ha fått chansen att spela sig ur laget. Och Johan Backlund skulle komma att gäcka honom senare i karriären också.

Fisket (och eventuellt hockeyn) i Mörrum lockade och under fyra fina år var han med och etablerade stadens stolthet som ett topplag i Division ett för att under sista året ta klivet upp i Hockeyallsvenskan. Precis då valde till slut Dick Andersson att lägga plockhandsken på hyllan och det fanns en ledig plats i AIK. Jonas Burman erbjöds det jobbet och förmodligen tvekade han inte en sekund.

AIK var vid det här laget på väg någonstans och det kändes säkert skojigt att komma till ett topplag. Dessutom moderklubben. Problemet var bara att Johan Backlund inte längre var en talang utan en fullfjädrad målvakt, sin ålder till trots. Det var han som spelade förstafiolen och trots att Burman faktiskt stod i 22 matcher var det inget snack om vem som AIK fortsättningsvis skulle satsa på.

Till råga på allt valde man att spetsa till målvaktsparet ytterligare till nästa säsong och gjorde tidigt klart med finske Ville Koivula. Ridå ner för Jonas Burman som aldrig återvände till AIK. Istället blev det Växjö Lakers där han så småningom petades. Även där till förmån för samme Koivula.

Du som läser kanske tycker att Burman känns som en sorglig figur som offrade sina bästa år på just ingenting. Men du kunde inte ha mer fel. Han offrade dem ju för oss och för det svartgula klubbmärket. Jonas Burman är en sann hjälte som inte vek ner sig i snålblåsten. Sådana som han är också viktiga och får absolut inte glömmas bort.