13 januari: Adam Pettersson

Den dagen som det blev klart att Adam Pettersson skulle lämna AIK, skrev vi för första gången två inlägg under en och samma dag. Att vänta en dag på höja Adams insatser för Skellefteå AIK var inte att tänka på. Inlägget döptes till ”Adam Pettersson - we salute you”. Ni som känner till filmen ”Gladiator” hänger med på den referensen.

Det bästa just nu är nog egentligen att gå tillbaka och läsa det inlägget, för det känns svårt att tro att den här texten ska kunna överträffa det tidigare inlägget som dröp av starka känslor som var högaktuella där och då. Idag har vi kommit att acceptera att Adam inte längre spelar i AIK, men eftersom det är hans trettionde födelsedag kommer vi naturligtvis att göra en helhjärtad insats för att skriva en till hyllning. För det är ju inget snack om att han förtjänar det.

Att förälska sig i Adam Pettersson var enkelt. Några första, stapplande skridskoår i Bergsbyn innan flytten till AIK där stenhård satsning väntade. Efter det gjorde han exakt det som alla hockeyspelande barn och ungdomar drömmer om; han avancerade upp i a-laget via spel i ungdoms och juniorlagen. Visionen är ju att fem av tio a-lagsspelare ska vara fostrade den vägen och Pettersson är ett lysande exempel.

Redan tidigt lärde vi oss hans namn. Han utsågs till bäste forward i TV-pucken när Västerbotten tog sig fram till final. I samma turnering fick Adam Larsson priset som bäste back, och lite oförtjänt klumpade vi ihop dessa två till det stora framtidspaketet. Vår plan var att de skulle komma fram tidigt, dominera, ge oss ett guld och sedan spendera resten av karriären i NHL.

Adam Larsson nådde allt det där (minus SM-guldet). Adam Pettersson har givetvis en fin karriär, men den tog aldrig fart på det sättet som vi hoppades på. En ganska tidig seniordebut följdes av några slitsamma år med utlåningar och relativt begränsad speltid. Men när vi summerar båda Adams hockeyliv, och bortser från Larssons dollarmiljoner, är det inget snack om att åtminstone jag hellre skulle stå där efter karriären med två SM-guld runt halsen. Ingenting kan vara större än att vinna i sin egen hemstad.

Sen att han inte blev exakt så bra som vi alla hoppats på gör ju ingenting alls. Den perfekta stomspelaren är inte tillräckligt bra för NHL eller KHL, men bra nog för att år efter år göra ett bra jobb i en andra till fjärdekedja. Och Adam har testat allt. Från början som gnuggare och boxplayspecialist, för att senare testas högre upp. Inför flera säsonger spekulerades det om han äntligen skulle ta klivet upp till att bli en producerande spelare.

Men så blev det aldrig, oavsett om han spelade ytterforward eller center. Boxplay, powerplay eller lika många spelare på banan. Man visste ändå vad man fick av Adam Pettersson. Och det var framförallt ett hårt arbete och ett stort hjärta för Skellefteå AIK. Hade fler spelare maximerat dessa egenskaper hade våra framgångar sannolikt varit ännu större.

När inlägg skrivs om nu aktiva spelare brukar vi alltid spekulera om hur framtiden kommer att te sig. I Adams fall finns det ju bara en relevant fråga (i alla fall för oss som ser allt i svart och gult). Kommer han någonsin att spela för Skellefteå AIK igen? Jag kan väl erkänna att hjärnan och hjärtat har två olika svar, men oavsett hur det blir anser jag att elva a-lagssäsonger och två SM-guld bör ge en hyllning i Skellefteå Kraft Arena efter avslutat hockeyliv. På så sätt får vi tacka honom på riktigt.