Topp tio värsta motståndartränarna

Det har hänt ett stort antal gånger att man har varit minst sagt förbannad på motståndarna. Då menar vi i enstaka matcher och inte alltid och hela tiden. För är man alltid förbannad på motståndaren kallas det rivalitet och vi har bara en riktig rival. Det räcker gott. Men Lövenkänslorna kommer vi att gå igenom i ett kommande inlägg. Idag kommer vi att prata om andra saker.

Vissa lag rör upp större känslostormar än andra. Boden under tidigt 00-tal. Timrå i samband med Jonathan Hedströms beslut. Under en period var det mycket infekterat i mötena mot HV71. Och Björklöven hela tiden då. Den första spontana tanken är naturligtvis att man ringar in eller ett par spelare i det laget som riktiga idioter, och riktar sina känslor mot dessa.

Och det är verkligen inga dumma känslor, utan det är väldigt befriande att skrika ut all sin frustration gentemot en specifik spelare eller ett helt lag. Ni som pratar om att ”bara älska” går miste om otroligt fundamentala saker. Att där och då känna en stark samhörighet mot en gemensam fiende, vilket delvis är ett måste för att också känna den gemensamma kärleken. Om man inte blir arg när någon ger sig på sin käresta, är det kanske inte kärlek som man känner.

Men vi får inte glömma bort att bakom dessa lag och spelare, finns en ytterst ansvarig person, som i och för sig inte är den som genomför de smutsiga handlingarna på isen, men som ändå ligger bakom sitt lags sätt att spela ishockey, och som försvarar gärningarna på presskonferensen efteråt. Dagens ämne är tränarna som vi stört oss på genom åren. 

Det finns flera sätt att störa sig på en tränare. Hans eget uppförande, hans lags uppförande eller att laget som han tränar har stulit något som tillhör oss; tre poäng, en slutspelsserie eller ännu värre, ett SM-guld. Vi har valt att inte ta med tränare som representerat AIK på vår tio i topp(botten)-lista, då vi tänker att de ändå varit på vår sida en gång i tiden. Kriterierna är så luddiga att vi inte ens vet dem själva, utan vi har gått på någon sorts känsla när vi gjort rankingen. Men här kommer i varje fall listan: 

10. Thomas Berglund

Bulan har ju alltid varit en otroligt irriterande människa. Först som hetlevrad spelare i ett osympatiskt  lag, men idag är det hans tränarjobb som är under lupp. Luleå är ju snarlikt Färjestad med familjen och allt det där. För att passa in så ska man nog helst komma från den bittra, arga, norrbottniska skolan. Tittar man bakåt på Luleå över en ganska lång tidsperiod, så är det väldigt många ledare som kommer från spel i a-laget.

Thomas Berglund gjorde massor med säsonger i Luleå och hade redan ”vi mot världen”-mentaliteten när han, efter några år som juniorcoach, tog klivet upp som assisterande tränare. Där befann han sig också när Skellefteå, och till viss del Luleå, var Sverigeledande i det nya sättet att spela ishockey. Det som stör oss med Berglund är egentligen det trista sättet att spela som han förespråkar.

Visst är de framgångsrika och visst har han en förmåga att skapa hårt jobbande lag som krigar för varandra, men genom åren har Luleå varit AIK:s antites vad gäller spelet med puck och där har Bulan haft både ett och två finger med i spelet. Sen är det ju det där med ilskan och vansinnet som han besitter. Han har dock aldrig riktigt hamnat i clinch med AIK, även om han kallade Janne Pesonen för filmare på en presskonferens 2015, då han tränade Brynäs.

9. Jens Hellgren

2001 skulle AIK byta riktning och i det ingick att byta tränare. Ett namn som diskuterades var Jens Hellgren, och vår oro över det var stor. Vissa människor besitter en sorts loser-aura och det är ju inte en sådan människa som ska leda Skellefteå AIK. Nu blev det heller inte så och vi kunde andas ut. Men Hellgren blev ändå en faktor i våra liv och han hade en tendens att träna lag som vi inte kom överens med. 

Under ganska kort tid hann han avverka ett antal lag som vi krigade mot. 2000/01 tränade Jens Boden, ett lag som under många år gjorde livet rätt surt för oss, inte minst i Björknäshallen där de spelade utifrån sina förutsättningar, med hugg och slag och tydlig brist på hänsyn. Året efter fick Hellgren nej av AIK och tog över Nyköping istället. Ett annat lag som byggde sin spelstil på fysik och även Nyköping var svåra att tas med.

Det som Hellgrens lag visade upp gjorde honom kanske inte till högvilt på marknaden, men om du tänker efter så finns det ett lag som verkligen vill spela på det viset. Jens Hellgren flyttade hem till Luleå och när vi gick upp 2006, hade han degraderats till assisterande coach och hade garanterat ett eller ett par anföranden i omklädningsrummet om att ”Nu går vi ut och visar SAIK vilka som bestämmer i vår hemmaborg. Vi skyr inga medel.”.

8. Leif Strömberg

Bland de värsta lagen som fanns att möta under 00-talets första halva var Bofors (numera Karlskoga). Laget bestod av många otrevliga spelare och hade en ”vi mot världen”-känsla utöver det vanliga. I grunden är ju det något man eftersträvar, men i Bofors fall blev det på ett både töntigt och ibland brutalt sätt. Vi minns väl alla när de lät som ett gäng kacklande kycklingar efter att ha gjort mål?

Men vi minns också att de nästan hade som spelidé att spela så på gränsen att man nästan fick räkna med skador i dessa möten. Vid ett tillfälle tappade vanligtvis lugne och timide Kenny Jönsson konceptet och skallade Daniel Wessner. Och bakom allt detta dårskap stod deras tränare Leif ”Strumpan” Strömberg och njöt. Han höll i trådarna och styrde sina spelare som marionettdockor.

Alla visste att Bofors var ett gäng grisar och Strumpan gjorde ingenting för att ändra på den bilden. Tvärtom. Och det funkade så pass bra att Färjestad var beredda att ändra hela sitt ”familjen”-upplägg för att bereda plats för Strömberg. Detta blev inte lyckat och istället ersatte han sparkade Ulf Taavola (Södertälje) i Kvalserien 2006. En kvalserie som slutade med att vi och SSK bytte plats i seriesystemet. Slutet gott, allting gott.

7. Leif Boork

Boorken ligger nog högt på många liknande listor och han har ju också ett sätt som sticker i ögonen på många i hockey-Sverige. Han lyckades väl få mer eller mindre hela damhockey-Sverige emot sig under sin tid som förbundskapten och har också varit inblandad i diverse konflikter, både under sin tid som tränare och även som expert på Cmore.

På 80-talet var han högaktuell som tränare för Skellefteå AIK, och var till och med upp hit på besök, men han var kanske inte det vi sökte så karriären gick vidare med överlevnadsläger med Djurgården, där det bland annat åts huggorm. Vad gäller vår aversion gentemot Leffe, så är det två saker som sticker ut. Psykisk misshandel av en av våra största favoriter samt bristfällig coachning.

Dels mobbade han ut Mats Lundström från Frölunda med motiveringen att Mats var för gammal (26), vilket ledde till ett sabbatsår från hockeyn för Lundström. Mats drog till Modo, som året efter hämtade in Boork och karriären var över. 2004 när vi skulle gå upp, men inte lyckades besegra Leksand, så hade vi ändå en livlina i form av Leif Boorks Hammarby. Men Boork valde att ställa totalt matchotränade Olow Sundström i målet och Bajen förlorade stort mot Mora.

6. Lars Molin

Vi har inte nämnt Björklöven ännu, men nu är det dags. Lars Molin har en lång, otäck, gröngul historik både som spelare, tränare och i andra ledarpositioner. Och allt detta under en period då Löven var bättre än AIK. Vi bryr oss inte om hans tid som spelare, då det är irrelevant för det här inlägget. Det finns tillräckligt mycket att tala om från ledartiden.

Åren 1995-99 vann vi inte många matcher mot Björklöven och i båset stod Lars Molin och tuggade tuggummi och tyckte nog att resultaten speglade hur styrkeförhållandena lagen emellan borde vara. Det hände till och med att Löven vann med tvåsiffrigt. Samtidigt värvade han in Johan Ramstedt, som var en stor del av vår framtid. Molla lyckades dessutom knäcka Ramstedts självförtroende.

2001/02 var Lars Molin tillbaka i Umeå och stod i båset när Löven slog ut oss i playoff efter sudden death. Men skrattar bäst som skrattar sist. Det blev nämligen ännu en sejour för Molla och den här gången hade AIK seglat ifrån rejält och matcherna var kattens lek med råttan, trots att vi hade lämnat tillbaka Steve Potvin. I AIK var Johan Ramstedt tillbaka och fick också sista ordet mot sin förre tränare.

5. Randy Edmonds

Edmonds placering på listan är lite tudelad. Han tränade Björklöven 2001-03 (i något sorts samarbete med Lars Molin) och fastän vi under de här säsongerna tog stora kliv framåt och nästan gick ikapp och nästan gick förbi Löven, så hittade vi ett sätt att förlora när det gällde som mest. Båda åren åkte vi ut i playoff mot Randy Edmonds lag. Inget konstigt med det, tyckte demontränaren själv. 

Detta var givetvis väldigt irriterande, då vi utifrån uppfattade att Björklövens ekonomi var på väg käpprätt åt skogen. Inget som Edmonds, Björklöven som förening eller fansen såg, eller tog på allvar. Där och då var det provocerande att de slog sig för bröstet och tack vare Edmonds kontakter lyfte in transatlant efter transatlant och tack vare ekonomisk doping kunde hålla oss bakom sig.

I efterhand är detta stor underhållning och början till Björklövens ordentliga problematik med allt möjligt. Men så länge som Randy var där så kände de sig så där otrevligt oövervinnerliga och Löven-turen frodades. När ekonomin till sist uppdagades och Edmonds lämnade så fortsatte han att gäcka oss och flyttade till Leksand och var andretränare under Kvalserien 2004.

4. Lars Bergström

Vi har avhandlat hela Ostens väsen och relation med Skellefteå AIK i ett helt inlägg ägnat åt honom. Så vill du läsa om tiden i Boden, den underbara konflikten med Magnus Wernblom och det mindre underbara rasistutspelet riktat mot Yared Hagos, så hänvisar vi till den texten. Och eftersom vi idag pratar om störande tränare, så bör det nämnas att Bergström var sportchef i Luleå vid den senaste händelsen.

3. Jonas Rönnqvist 

I den klassiska striden svärdet mot skölden, propagerade Rönnqvist stenhårt för Luleås sätt att spela och även om de riktiga derbykänslorna mellan AIK och Luleå uteblev så blev det en strid mellan två sätt att spela och tänka hockey, samt kampen om vilket lag som skulle sätta sig överst på hockeytronen. Länge var det ju snack om att inget annat lag än ”the big four” skulle kunna vinna SM-guld.

Men hockeykartan ritades om och fokus hamnade på två norrländska lag som revolutionerade svensk hockey. 2010-14 tränade Rönnqvist Luleå, och tajmingen kunde knappast ha varit sämre. Under hans fyra säsonger där, gick nämligen AIK till final under alla åren och slog dessutom Luleå i en semifinalserie samt i finalen 2013. Jonas Rönnqvist försökte sig på en revanschsäsong efter det, men fick se Skellefteå vinna ännu mer övertygande.

Desillusionerad över att hans hockeyfilosofi inte var vinnande, lämnade Rönnqvist ishockeyn och var inte tillbaka förrän 19/20 som tränare för Luleå U16. Under uppehållet ryktades han vid något tillfälle som ny tränare för AIK, men det blev inte så då det hade inneburit att vi skulle ha tvingats ändra vår riktning 180 grader. Nämnde vi att han har kraftiga inslag av Luleå-ilska?

2. Roger Rönnberg

På tal om ilska som härstammar från Luleå... Roger Rönnberg och Roger Kyrö coachade Luleå tillsammans innan tillsättningen av Jonas Rönnqvist. Och det var en samling människor i ledningen för Luleå som hette duga. Utöver Rograrna och Osten Bergström, så var Roger Åkerström Team Manager och höll ett legendariskt tal om att ”Nu gällde det att plocka fram storstakarna och visa vad som gällde”. 

Sådant kan verkligen bara sägas i Luleå och dessutom ses som någonting positivt. I denna miljön såg alltså Roger Rönnberg sitt tränarljus och då blev det också som det blev. Det går ju inte att säga något om hans framgångar, men i båset är Roger odräglig och under en match hinner hans ansikte växla i många olika toner av rött, beroende på hur kränkt han är av domarinsatser och motståndare.

Googlar man ”Roger Rönnberg arg”, så får man upp tusentals träffar, bland annat från presskonferensen han lämnade efter en het ordväxling med Bert Robertsson, 2014. En av flera diskussioner med AIK-tränare. Det blir ju inte bättre av att han varje gång vi mötts i slutspelet, har han gått segrande ur striden. Och då är han plötsligt väldigt ödmjuk, vilket bara gör det hela värre.

1. Sam Hallam

Men det finns inget värre än Sam Hallam, som är den raka motsatsen till vad vi vill att Skellefteå AIK ska stå för. Han är balanserad och sval och visar inga större känslor. Han och Emil Pettersson hittade varandra direkt, vilket också stör. Många namn här ovanför på listan kan hetta till och brinna av och skapa känslor. Något som i förlängningen är bra för svensk hockey och som väcker intresse.

Men inte Sam Hallam. Han står där med sin framrakade sidbena och tror att han är sympatisk. I själva verket är han djävulen själv, handplockad av SHL:s högsta organ. Välkammad och perfekt och dessutom tränare för ett lag som personifierar den SHL:ifierade ishockeyn. Bort med all hockeykultur, fram med lite klappor och likrikta hela skiten. I den stormen står Sam Hallam med ett snett leende.

Växjö har besegrat oss i två finaler och jag avundas de som säger att Växjö inte väcker några som helst känslor hos dem. Klart att det vore härligt att inte beröras av stölderna av Lundberg x 2 och Niclas Burström. Skönt att inte irritera sig på en parasit som tar genvägar där de riktiga lagen över lång tid byggt upp traditioner och kultur. Skönt att inte irritera sig på allt som Sam Hallam står för.