Spelarramsor

Egentligen var det inte tänkt att det här inlägget skulle skrivas alls. Dagens text skulle vara en matchrapport från Skellefteå AIK - Leksand, från Kvalserien 2006. En match som AIK vann komfortabelt med 4-1 och som la grunden till Elitserieavancemanget. Målskyttar var Daniel Branda (3) och Brett Harkins. Utöver det hade Golden Brett två assist, vilket även Anders Söderberg hade.

Men nu blev det inte så. I efterspelet av det stora ramsinlägget kom påtryckningar om att ett inlägg om de individuella spelarramsorna också måste få utrymme. Och vi är ju till för folket (plus att det var en bra idé), så vi valde att ändra våra planer. Ni får njuta av Leksandsmatchen på något annat sätt och någon annan gång, men ni som minns matchen kan i alla fall tänka tillbaka på Brandas hattrick.

Spelarramsor då. En stor ära för spelarna och vid våra kontakter med diverse AIK:are, vet vi att det är mer än en som nynnar på sin egen ramsa. Vi har till och med fått ta del av en babymonitor-film på Jocke Lindströms yngsta dotter där hon sjunger pappas ramsa i väntan på att somna in. Att Lindström ska ha en egen ramsa är givet, med tanke på hur bra han är, hur många år han har spelat och vilka insatser han har gjort.

Egentligen finns det tre olika sätt att föräras med en egen ramsa; kvaliteter på isen (Joakim Lindström), att komma som ny spelare med höga förväntningar på sig (Jason McBain) eller slumpens skördar, exempelvis att en viss låt spelas vid rätt tillfälle (Yared Hagos). Vi kommer här nedan att gå igenom samtliga spelarramsor som vi kommer på. Man får gärna kommentera och fylla på.

De enklaste ramsorna av alla har vi skippat. Exempelvis ”Fredde Lindgren, klapp-klapp-klapp, Fredde Lindgren” samt ”Antos, klapp-klapp-klapp”. Exempel på två spelare som förtjänade mer än så tack vare sina fina insatser, och som fick höra sitt namn skandera på läktaren, men tyvärr utan någon större finess. Allt som allt kommer vi att lyfta fram 41 olika spelare. Vissa melodier är återkommande, men med olika spelare. Dessvärre minns vi endast en individuell spelarramsa från andra sidan 00-talet.

Pierre-Edouard Bellemare 

Bellemare! Bellemare! Bellemare! Bellemare!

En ramsa som kunde skapa ett ordentligt tryck på ståplats. Bellemare höll bara ut armen och det fanns inte en motståndare som kunde komma åt honom eller pucken i det läget. Då gick vi och ramsan igång. Ett mål eller en lyckad forechecking var andra tillfällen då Bellemare! ekade. Det blir ju extra trevligt när han som förärats med en egen ramsa själv helt uppenbart uppskattar den.

Niclas Burström

Jörn, baby Jörn. Nisse inferno. Mel: Disco inferno

En lokal prägel på en ramsa är ju bland det trevligaste som finns. Vanligtvis kommer ju ramsan vid mål, alternativt vid slagsmål, men just Niclas Burström borde man kunna hylla lite oftare. Till exempel när han råkar fastna i någon motståndare utanför spelet.

Mike Dunham 

Let’s go Dunham! Mel: Let’s go Rangers

Sean Gauthier får säga vad han vill, men det VAR mäktigt att se Dunham i sin New York Rangers-utrustning. Och även om vi inte enbart har kära minnen så gjorde han ett antal stormatcher och kändes under stundom omöjlig att göra mål på. Man kan ju tycka att det är ren och skär skandal att Dunham fick en individuell ramsa och inte Magnus Wernblom, men ödets lotter faller olika.

Patrik Ekholm 

Patrik, Patrik Putte Ekholm

Patrik, Patrik Putte Ekholm

Han är våran president 

En spinoff-ramsa från ”Skellefteå är våran stad”, där Åkerman benämndes som kung och Ekholm som president. Det som är viktigt att tänka på när man kör den här ramsan är att noggrant betona varje stavelse på pre-si-dent.

Jimmie Ericsson 

När andra sviker och ingen vågar. 

Kliver han alltid fram och mot målet tågar.

Han kastar sig alltid fram. Han offrar sig överallt.

Ingen är som Jimmie Ericsson.

Blocker. Blooocker.

Den här ramsan skapades som en motvikt mot ”Vi har Sveriges hårdaste lag”-ramsan, som Jimmie själv inte var helt nöjd att ställas utanför. Det är en härlig ramsa, då den är väldigt unik och dessutom har ett budskap som uppskattas av Jimmie Ericsson. Jimmie Ericsson är vår kapten? Vi återkommer till den. 

Lee Goren

Bam Bam, bada bada bam bam. LEE!

En ramsa som bygger på en skicklig trumslagare, då allt ovan, förutom LEE!, trummas fram. Och det passar verkligen Goren, med sin majestätiska aura på isen. Keep it simple with a lot of power, skulle han nog själv säga. Det finns också en underground-ramsa som aldrig kördes på arenan. Tom Pettys ”Free Fallin’, där de orden byttes mot Lee Goren. ”Cause it’s Lee. Lee Goren”. Hög potential på den.

Guy Gosselin 

Goose, Goose, Goose, Goose, Goose, Goose, Goose, Goose

Den enda 90-talsramsan som vi minns. Den hade varken melodi eller takt, utan snarare en kakafoni av Goose-utrop från ett fåtal fans. Det krävdes inte mycket för att ramsan skulle dra igång heller. Ett slagskott i bröstet på målvakten med följande blockering. Man var glad för det lilla då. En fin tid. 

Andreas Hadelöv 

Andreas Hadelöv. Andreas Hadelöv. 

Andreas Hadelöv. Andreas Hadelöv.

En grymt enkel text, som kräver desto mer kunskaper vad gäller tonartshöjningar och framförallt sänkningar. En annan viktig ingrediens är att man håller upp ett finger under ramsan. Hadelöv hade ju nummer ett. Det är ju speciellt med målvakter och det är många genom åren som haft en egen ramsa. 

Yared Hagos

Ha-Haaaaagos, Ha-Haaaaagos Mel: Fight for your right

To paaaarty. Den här ramsan föddes av en ren slump då den spelades i samband med att Hagos gjorde mål. I den positiva energin som bildas i samband med ett mål så föds också kreativitet. Ibland genom åren har musikansvarig haft lite känsla och Beastie boys klassiker spelades även vid nästa Hagos-mål. Den går alldeles utmärkt att köra a capella.

Brett Harkins 

Harkins Harkins Halleluja

Harkins Harkins Halleluja

Harkins Harkins Halleluja 

When Brett goes marching in. Mel: Glory, glory hallelujah

Brett Harkins är en klassisk amerikan vad gäller sin gudstro och inget fel i det, då Brett är i det närmaste ofelbar. En passning som en kniv genom varmt smör och NP stämmer in i det närmaste en psalm de kommer. 

Henrik Hetta

800 grader. Du kan lita på mig, du kan lita på mig.

Människor utan förmåga att associera går nog bet rejält här. Men vi som genom åren har skrålat till Ebba Gröns monsterhit förstår att 800 grader innebär rejäl hetta. Och i just de där måltillfällena kändes det som att man kunde lita på Henrik Hetta.

Tomi Hirvonen

Ååh, Tomi Hirvonen

Tomi Hirvonen, Tomi Hirvonen, Tomi Hirvonen

En ramsa som inte vore (nästan) någonting utan den stora, gemensamma klappen. Hirvonen var också en spelare som var ganska kompatibel med den här ramsan. Ingen speedkula direkt, men en pondus på banan som bland annat ledde till att han centrade Wernblom och Söderberg. 

Bud Holloway 

All you need is Bud. Wa-pa-da-ba-da. Mel:All you need is love

Oerhört tveksam tolkning av wa-pa-dappandet, men jag tror att ni förstår poängen. En feelgood-ramsa som passar Holloways personlighet perfekt. Det är ju också en flirt med de som uppskattar den amerikanska ölen Budweiser, en öl med stark vetekaraktär. 

Pål Johnsen 

Pål, Pål, vår idol. Pål, Pål, vår idol.

Han gör många mål. Mel: Här är North Power 

Nu stämde väl inte ramsan särskilt väl med verkligheten, men det spelar mindre roll. Det viktiga var glöden och brinnet på läktaren och den enorma tilltron till nya spelare. Det här är ett klassiskt exempel på en ramsa baserad på förhoppningar och inte faktabaserad.

B-O Karlsson

Karlsson, Karlsson. Världens bästa Karlsson.

En lagom tjock man i sina bästa år. Ramsans text och rytm är väldigt samstämmig med bilden av B-O. Han beskriver själv den här tiden som fantastisk och fansen på AIK-läktaren som underbara. Vi vanliga, dödliga förstår nog inte hur det är att ha hundratals människor skandera ens namn.

Melker Karlsson 

Farbror Melker, Farbror Melker. Ole, ole, ole. 

Det är väl först efter comebacken som Melker känns som en farbror, då han med ålderns rätt har lagt sig till med en viss gubbighet. Ramsan kommer från Melker på Saltkråkan och känns lite tunn, men det är väl just det som man gillar med den.

Jason King

Bam Bam, bada bada bam bam. King!

Nu blir det fel i kronologin, då ju Jason King spelade i AIK året innan Lee Goren kom hit och ärvde ramsan. Givetvis passar den betydligt bättre till Lee Goren, men samtidigt ger det en bild av hur desperata vi var efter stjärnor säsongen 06/07.  Fast vi visste ju inte bättre. 

Marko Kivenmäki 

Kivenmäki, Kivenmäki. Hej! Hej! Mel: In med pucken

Är det bara jag som kör den här ramsan minst ett par gånger i veckan fortfarande? Den skapar ett enormt tryck, vilket gjorde att glädjen vid ett Kivenmäki-mål (eller en långsam, provocerande åkning för att sitta av ett lagstraff) blev lite större. Den fick en revival när Kivenmäki gästade oss med sitt finländska lag under en försäsong.

Ville Koivula

Åh, Ville. 

Ville, Ville, Ville, Ville Koivula.

Efter en snabb plockning eller en magisk hantering av målvaktsklubban så var NP inte sena att ge Koivula den credden som han just då förtjänade. Tiden då man skrek på målvakten mitt under matchen, för att få honom att vinka, har dessvärre helt försvunnit.

Fredrik Krekula 

Lövendödarn, klapp-klapp-klapp, Lövendödarn.

Melodin är inte mer fantasifull än ”Tobbe Viklund, klapp-klapp-klapp”, men budskapet är desto starkare. Det var ju nämligen inte bara vid ett tillfälle som Krekula sänkte Löven, och det ska han hyllas för resten av sitt liv.

Oscar Lindberg 

Lindberg, Lindberg, han flyger över Atlanten snart.

Lindberg, Lindberg, han kommer att bli större än Charles. Mel: Belfast (Boney M)

Det är ju aldrig fel med utbildning och eventuellt är det några på läktaren som fått lära sig vem Charles Lindberg var, tack vare den här, inte alltför kända ramsan. Numera är ambitionen annorlunda och den ramsstarten man nynnar på så småningom blir kanske; ”Lindberg, Lindberg, han flyger in över Falmark snart”.

Joakim Lindström 

Tja-la-la-la-la-la-la-laa-la. Jocke Lindström! Mel: Moonlight shadow

Man blir ju lycklig bara av att tänka på det. Det finns få saker som värmer lika gott som ett Jocke Lindström-mål, en genial passning eller ett mindre frispel. Ramsan skapar ett enormt härligt tryck, och är också en av ramsorna som har letat sig in i AIK:s omklädningsrum. De övriga spelarna slår gärna på Moonlight shadow på ljudanläggningen.

Martin Lundberg

Martin Lundberg gör mål när han vill. 

Gör mål när han vill, gör mål när han vill.

Martin Lundberg gör mål när han vill.

Säsongen 15/16 kändes det här som en absolut sanning, då Lundberg vräkte in 13 mål, vilket är ett tydligt personligt rekord. Smolken i bägaren är givetvis enorm, men vi ska väl inte glömma bort hur mycket vi älskade honom där och då. Vilket är själva anledningen till att det känns så tråkigt nu.

Martin är sur. Martin är sur.

Fan vad Martin, Martin är sur.

Nog var han sur alltid och ännu surare blev han då hans gamla lagkamrat, Erik Forssell, inte bemödade sig om att höra av sig till Martin inför den här säsongen. 

Per-Anton Lundström 

Ge PAL, ge PAL, ge PAAAL istid. Mel: Mental istid

Den här ramsan slog aldrig och frågan är om den någonsin framfördes. Men mot slutet av Per-Antons tid i AIK minskade istiden och en ramsa i moll skrevs. Ni som kan den fortsatta texten förstår förstås var ”avstjälpningscentralen” är.

Jason McBain

Jason McBain from USA. Jason McBain from USA.

Jason McBain. Jason McBain.

Jason McBain from USA.

Förhoppningarna var skyhöga. De två meriterade amerikanerna skulle garanterat göra succé här. Ramsan i sig fokuserar mer på geografi än hockey, vilket kanske var lika bra.

Kent McDonell 

Kent, Kent, super-Kent.

Kent, Kent, super-Kent.

Super-Kent McDonell.

Samma melodi som Pål Johnsens ramsa, men med mer tryck och mer sanning. Ibland fick McDonell superfart på skridskorna och kunde Tenkrat-åka runt i offensiv zon. Ett hyfsat skott, med någon annan i bättre läge, och igång med Super-Kent-ramsan.

Pär Mikaelsson 

Mikalsson, Mikalsson, Mikalsson.

Mikalsson, Mikalsson, Mikalssoon.

Mikalsson, Mikalsson, Mikalsson.

Mikalssoon, MIKALSSON!

Trots den enkla texten är det tveksamt om det finns någon ramsa som bättre personifierar tiden kring och efter 00-talet. Pär Mikaelsson bar oss på sina axlar, och vi hade ingenting emot att bjuda tillbaka så gott vi kunde.

Brad Moran 

Brad, Brad, Brad Moran.

Han passar, han skjuter, han gör mål och alla sjunger.

Ibland grubblar man på om man ägnar för lite tankar på Brad Moran. Förtjänade han bättre? Det som ligger honom i fatet är den intetsägande auran. Ramsan passar hans personlighet hyfsat, även om den kanske har för mycket sväng och rytm för att det ska vara perfekt.

Oscar Möller 

Tja-la-la. MÖLLER. Tja-la-la. MÖLLER.

Tja-la-la. Möller. Tja-la-laa.

Född i Stockholm, men Skellefte blev hans hem.

Vår 45. Mel: Take me home, country roads

Man blir ju lite lycklig när musikansvarig visar känsla och spelar rätt låt vid rätt tillfälle. För gudarna ska veta att det händer inte jätteofta. Men Möller-ramsan är etablerad även där och ramsan skapar ett magiskt tryck, och skulle egentligen kunna fortsätta hur länge som helst.

Mattias Nilimaa 

Nilimaa, la-la-la-la-la-la.

Nilimaa, la-la-la-la-la-la. Mel: Ingela

Modig och snabb på grillorna, men bristande effektivitet. Så ska en riktig AIK-spelare se ut. Dessutom hade Nilimaa en närvaro och en kontakt med publiken, där han visade hur roligt han tyckte det var att spela inför oss. Då får man en personlig ramsa. I det här fallet lika enkel som mysig,

Joni Ortio

Ortio, Ortio. Ortio, Ortio.

Han är min bästa vän.

Han är min ENDA vän.

En oerhörd ära för Ortio att få den här texten skriven till/om sig. Men det kändes ju så. När AIK hade det tungt under ett par säsonger (finalplatsen till trots), så var det Joni Ortio som vi kunde lita på. 

Janne Pesonen 

Åh, Janne. 

Janne, Janne, Janne, Janne Pesonen.

Att återvinna en ramsa kan endast göras ifall man inte riktigt fäst sig vid den förra spelaren som ägde ramsan. För ni känner ju till att det här är Ville Koivulas gamla slagdänga. Vi gillade ju Pesonen mer, men frågan är om den ändå inte är starkare förknippad med Ville Koivula?

Pontus Petterström 

Säg oh-ah Petterström, säg oh-ah Petterström.

Det känns skönt att Pontus Petterström har en egen ramsa, även om rytmen inte är densamma som takten som han spelar hockey i. Men vad spelar det egentligen för roll?

Vem har PP?

Vi har PP?

Dubbelbottnade meningar gillar vi skarpt, och kan man kombinera de två betydelserna så är det när Pontus Petterström ordnar fram ett powerplay åt oss.

Steve Potvin 

Steve, Steve, Steve, Steve, Steve, Steve, Steve, Steve

Samma tänk som med Guy Gosselin-ramsan, även om vi tycker att den passade Goose bättre. Det fanns nämligen ett dårskap över Gosselin, medan Potvin kändes mer välkammad, och den här ramsans stegrande tempo ska passa någon som kan spåra ur.

Jonathan Pudas 

Ja, det är Jonathan Pudas. Han jobbar hårt varje kväll.

Åh-åh-åh-åh, åh-åh-åh, åh-åh-åh. 

Åh-åh-åh-åh-åh-åh.

Han hatar Björklöven. Mel: Cannelloni macaroni 

Under crazyresan mot Timrå åkte Jonathan Pudas fram till klacken, efter matchen, och drog igång Hata Löven-ramsan. Givetvis ska ett sådant initiativ rendera i en personlig ramsa. Fantastiskt kreativt av ramsskrivaren!

Johan Ramstedt 

Johan Ramstedt, Johan Ramstedt. Ole, ole, ole.

Samma melodi som till Melker Karlssons ramsa och Rama har nynnat på sin variant både en och två gånger där hemma. Vi anser att ramsans rytm stämmer bra överens med hur Johan Ramstedt rörde sig på isen.

David Rundblad 

Han valde mellan Modo och vårt AIK.

Bara 15 år, tog rätt beslut ändå.

Han rundar kassen sätter fart och pucken är i målet snart.

David Rundblad, Skelleftes nummer 7.

Ramsan är en sorts berättelse över Rundblads resa som från pojke till man och dessutom en beskrivning på vem han är som spelare. Det hade inte varit helt fel att få uppleva 2010/11 igen.

Tomas Skogs

Skogs, Skogs, Skogs, Skogs, Skogs, Skogs, Skogs, Skogs

Tredje gången som den här varianten på ramsa dyker upp. Och den är riktigt bra då den skapar en skön hets. Dessutom kunde den vanligtvis lugne Tomas Skogs bli tämligen skogstokig.

Markus Svensson 

Ingen vanlig Svensson. Nej, han är ingen vanlig Svensson.

Ingen vanlig Sveeensson.

Nej, han är ingen vanlig Svensson.

Sannerligen inte! Vi har ju tidigare avhandlat huruvida våra målvakter är speciella eller ej och kom fram till att Markus Svensson kvalade in som speciell. I vanlig ordning kördes ramsan vid fina räddningar och de kunde heller ingen vanlig Svensson utföra.

Christian Söderström 

Chris-tian Söderström, Chris-tian Söderström.

Chris-tian Söderström, Chris-tian Söderström.

En ramsa som får betecknas som skön, med annorlunda takt och rytm. Och vad passar väl bättre till en av de absolut skönaste snubbarna som någonsin har spelat i Skellefteå AIK.

Fredrik Warg

Det är vargen, det är vargen, det är vargen, han står framför måål. Mel: Var är vargen

Joakim Thåströms tredje bidrag till det här ramsinlägget. Fredrik Warg gjorde ett par säsonger framför målet i powerplay och han har onekligen ett efternamn som det går att leka med i en ramsa.

Johan Åkerman 

Åkerman, Åkerman, Johan Åkerman.

När han rör pucken så blir det mål.

Johan Åkerman.

Det är många minnen som väcks av det här inlägget, men frågan är om vi någonsin varit mer förälskade i en spelare än vad vi var vid Johan Åkerman? Texten stämmer dessutom till punkt och pricka. Åkerman vräkte in poäng.

Kaptenens ramsa

Pär Mikalsson är vår kapten.

Jimmie Ericsson är vår kapten.

Erik Forssell, klapp-klapp. Erik Forssell, klapp-klapp.

Pontus Petterström är vår kapten.

I min värld är detta Pär Mikaelssons ramsa som också bars upp väl av Jimmie Ericsson. De övriga två har jag inget emot, men de har varken samma karisma eller melodiskt passande namn för denna ramsan.