North Powers framtid

Ja, hur ser den ut egentligen? Hur mycket intresse finns det hos kommande generation, i en tid då skärmar och sociala medier blir alltmer intressant? Och hur många ungdomar (och övriga åskådare för all del) har gått förlorade på grund av corona? Drömmen är ju att när regeringen och FHM trycker på gå på hockey-knappen, så kommer folket att komma rusande tillbaka, vilda av abstinens. Men det är nog inte fullt så enkelt.

Oj, så skönt det var hemma i TV-soffan, kommer vissa att tycka. Andra har svårt att hålla igång långdistans-förhållandet med hockeyn, och känner att känslorna inte finns kvar på samma sätt. Sen finns det givetvis för evigt trogna AIK:are som du och jag, som aldrig kommer att svika. Men tanken var inte att fundera över vad pandemin bär med sig. Det är ju så att publiksiffrorna var vikande redan innan och navet i publiken och stämningen är klacken, North Power. 

2001 bildades nuvarande supporterförening, men det har givetvis funnits klackverksamhet mycket längre tid än så, vilket vi också redogör för i inlägget ”Klackens historia”. Syftet med det här inlägget är att titta framåt, men för att förstå sin nutid måste man oftast titta bakåt. När NP blev NP hade AIK värvat ihop ett helt nytt lag och det fanns ett starkt driv och en framtidstro.

Siktet var inställt på Elitserien och under åren som vi strävade ditåt byggdes det upp en stark kärna med personer i åldrarna 20-40 år. Undantag fanns åt båda åldershållen. Intresset var på topp och supporterkulturen var stark. Men när vi gick upp kände många att de nått sitt mål och att de hade gjort sitt. En viss generationsväxling genomfördes och nu gällde det att hålla sig kvar.

Vi snabbspolar till tiden efter SM-gulden och finalerna, för även då påbörjades en generationsväxling då en del kände mättnad och leden på läktaren glesnade en aning. Det som följde var egentligen ingen svacka, men AIK tappade en hel del profiler och intresset för livehockey gick ner. Nu, med Erik Forssell vid spakarna, spelar vi återigen en attraktiv hockey och lagbygget känns oändligt mycket mer spännande. 

Nu kom ju pandemin och ändrade på alla förutsättningar, men frågan som vi idag ställer oss är; hur kommer det att se ut och låta på läktaren när publiken släpps in igen? Allting börjar ju på isen, och som det ser ut just nu så har AIK ett intressant lag att ställa på banan. Dessutom ett lag som spelar roligt och offensivt. Det är alltså dags för oss fans att svara upp på det och skapa kaos på läktaren igen.

För kaos ska det vara. Bränn av bengaler och gör varje match till en högriskmatch. Attrahera ett klientel som man kanske helst inte vill ha att göra med, men som har auran av stök omkring sig. Detta kommer att leda till hangarounds som dras till hockeyläktaren eftersom det är the place to be. Allt det där är enkelt att förstå, men frågan är hur man kommer dit? Hur får man nästa generation ståplatsfans med klackmentalitet till Västra Stå?

Vi tror att man från AIK:s och NP:s håll har ganska mycket arbete framför sig för att återfå den enorma ljudvolymen som rådde 2003-16. Det är inte bara en generation som är bortskämda med att AIK går till final titt som tätt (är du arton år, så har Skellefteå gått till final mer än hälften av alla levnadsåren som du har minnen ifrån). 2000-talisterna är också en generation som sitter ihop med skärmen och för många är Snapchat och Tik-Tok betydligt mycket intressantare än hockey.

Vi är dock optimister och ska här leverera ett förslag till hur man borde göra. För det första så måste AIK jobba aktivt. Ett stenhårt jobb. På 50-taket fanns det inget annat att göra än att fara till Norrvalla och se matchen. Dagens samhälle består av en mängd aktiviteter och konkurrensen om ungdomarna är stenhård. AIK måste anpassa sig till detta och lägga ner mycket mer kraft och energi än att bara slänga in en matchannons i Norran.

Vårt förslag är att det bör anställas en person som har koll på Skellefteå AIK, North Power och dess verksamhet och som dessutom har koll på skolan och ungdomar. AIK måste synas ute bland kidzen. Besök på skolorna och pusha för livet på läktaren. Knyt 1-2 spelare till varje högstadieskola och gör ett besök/termin för att låta ungdomarna åtminstone få ett embryo till idol och förebild.

Den anställde personen syr ihop hur den verksamheten ska fungera rent praktiskt. Men vi tror också att ungdomen ska få komma i kontakt med personer som står i klacken, gärna av den mindre välkammade sorten. Den där typen som både är spännande och lite läskig. Spelarna berättar hur viktig man är på läktaren. Ungdomarna ser hur tjenis de är med den medföljande klackkillen/tjejen och skoleleverna börjar fantisera om hur coolt det vore att själv få vara en del av den gemenskapen.

Lotta ut ett par signerade souvenirer från skolans ”egen spelare” och skapa lite hajp runt laget. Upp med en lagbild och en halsduk i elevrummet och plötsligt är eleverna lite närmare att gå på den där första matchen som har förändrat livet för många utav oss. Nästa gång Pär Lindholm dyker upp i aulan kommer det garanterat vara fler som kan relatera till honom och AIK, och ett par stycken sitter med ett säsongskort i fickan.

Nästa sak som borde finnas är en samlingslokal för hockeyfans. Där samlas man innan/efter match. Där skapas tifon och där skapas nya läktarhjältar. Första fyllan tillsammans med människor som strävar mot samma sak. Vi mot dom. Grupptillhörighet. Otroligt viktiga saker för människor, oavsett om man är på väg in i vuxenvärlden eller ej. För det är ju inte så att de här ungdomarna ska skapa en helt ny klack. De ska ges plats i en redan fungerande verksamhet. 

Och där bär NP:s styrelse ett stort ansvar. Det måste finnas ett driv och ett engagemang att ta tag i och organisera saker. Hos samtliga i styrelsen, och inte bara ett fåtal. De kanske inte är de som måste sjunga högst, däremot brinna för klacken och supporterkulturen. Således bör den snart anställde personen ha en ständig dialog med NP och vara lyhörd för vad som händer på läktaren. Finns intresset hos AIK för att jobba för detta? Vi hoppas det. För tillsammans jobbar, växer och vinner vi.