När vaktmästaren släckte lyset

Vem körde egentligen Chad Hinz bil? Vad hände på den där fisketuren med Hardy Nilsson? Hur kommer det sig att SM-bucklans lock dök upp hemma hos Peter Helander? Klassiska frågor som vi nog aldrig får svaret på. AIK har vunnit SM-guld. Åkt ur Elitserien och tagit sig tillbaka. Vi har haft helt otroliga profiler i laget, men inget, INGET är lika mytomspunnet som matchen mot Björklöven under hösten 1980. 

Ska man tro på alla som hävdar som var på plats, så måste publikrekordet ha slagits med många, många tusen. Vår bedömning är att drygt 15000 personer har minnet av att de såg matchen. Två stycken som verkligen VAR på plats var de dåvarande AIK-spelarna och juniorerna Martin Pettersson och Mikael Granstedt. De skulle inte spela matchen, men förstod att det skulle hända något på uppvärmningen. De blev inte besvikna...

Men vi ska backa bandet några år. På den tiden spelade man i staden där man växte upp och det var ganska ovanligt med att hålla på och byta klubb. Rivaliteten i Västerbotten var stor och den började redan som pojk och juniorspelare. Många av spelarna i den aktuella matchen hade mött varandra under många år och derbymatcherna var något som man pratade om i veckor, både före och efter matchen.

Björklöven hade åkt jojo upp och ner mellan Elitserien och Division ett, men hade nu lyckats etablera sig och ville gärna besegra storebror. En annan viktig ingrediens är att Löven ett par år tidigare hade gjort sig av med tränaren John Slettvoll, trots att han förde laget tillbaka till högsta serien. Slettvoll var förbannad, men "revenge is a dish best served cold". John tog ett år i Örebro med miljonkedjan, innan han återvände till Västerbotten. Den här gången till de norra delarna.

Vi har varit i kontakt med både Martin Pettersson och Roland Stoltz, som båda berättar om hur duktig Slettvoll var som tränare. Inte minst på att egga upp laget inför matcherna. 30 oktober 1980 var det då dags för John Slettvoll att möta laget som hade gett honom sparken. Det var länsderby, och matchen skulle spelas i Umeå. I omklädningsrummet före matchen drev Slettvoll upp derbykänslorna till max och även om han inte sa det rätt ut, förstod alla vikten av den här matchen. Inte bara för John Slettvoll personligen, eller för Skellefteå AIK som förening. Den här matchen gällde hela den västerbottniska rivaliteten och nu gällde det att gå ut på isen och inte bara vinna. Vi skulle slakta Björklöven. Kosta vad det kosta ville.

Ingen som jag har varit i kontakt med minns att det var något snack om att sätta igång redan på uppvärmningen. Slettvoll sanktionerade inget dårskap före matchen. Men han hade lyckats elda upp sitt lag på ett underbart sätt, så när Björklöven kom ut till uppvärmningen fanns det inga puckar i deras zon. AIK hade tagit hand om samtliga och vägrade släppa ifrån sig en enda puck. Jo, en förresten. Rolle Stoltz tog en puck och drog iväg ett stenhårt slagskott i ryggen på Björklövens junior och blivande superstjärna Patrik Sundström.

"Jaså, gjorde jag det?", skrockar Rolle, när vi får tag på honom. "Det där är så länge sedan att jag knappt minns, men man kan väl säga att vi pinkade in vårt revir." 

Näste man att pinka var den nu avlidne Kjell-Arne Vikström. När Lövenspelarna stod samlade på sin planhalva (de hade fått några puckar nu), hoppade han in en tackling mitt i högen av spelare så att det small i sargen. Skellefteå var ett gäng galningar som skulle göra vad som helst för att vinna den här kvällen. Så upplevde hela akademikerstaden Umeå oss, och då har vi ändå inte nämnt namn som Hannu Palmu, Pekka Rampa, Johnny Forsman och vinnaren av utvisningsligan Peter Helander.

Totalt uppskrämda hade Björklöven inte en chans. Efter första perioden stod det 0-4. AIK vann till slut matchen med 4-6 och den kvällen masserade Peter Sundström ryggen på sin stackars tvillingbror som fått ett blåmärke efter Roland Stoltz slagskott. Desto muntrare tongångar då i AIK:s omklädningsrum. Slettvoll sa ingenting om det som hände före matchen, men värmen han kände inombords måste ha varit enorm. Hans lag hade gjort exakt vad han hade hoppats på, utan att han hade bett om det rakt ut. Men snart var det dags för match igen. Serien vände och ibland vill ödet att saker och ting ska hända. En vecka senare var det återigen derby. Den här gången i Skellefteå.

"Jag skulle inte spela den här matchen, men jag förstod att det skulle hända något. Därför var jag och Granstedt på plats redan en timme innan matchen. Vi ställde oss på ståplats i närheten av Lövens zon." 

Martin Pettersson och Micke Granstedt var inte ensamma om att vara sugna på att se returmötet. 7061 personer bänkade sig och med tanke på vad som hade hänt i Umeå för en vecka sedan, så var det stora flertalet på plats redan när spelarna åkte ut för att värma upp. Och visst hade Björklöven tänkt ge igen. Allting började ändå relativt lugnt, men som ni vet går det ibland att skära med en kniv genom den vibrerande luften. När lagen skulle samlas vid målburarna fortsatte några Lövenspelare att cirkla inne på AIK:s planhalva. Detta uppskattades inte av alla...

Plötsligt touchar Kjell-Arne Vikström och Lövens Peter Edström i varandra, när de åker i närheten av den röda linjen. Klubborna flyger. Handskarna likaså. Fullt slagsmål utbryter och de övriga spelarna är inte oberörda av detta. Rolle Stoltz, som varit huvudperson på förra veckans uppvärmning, attackeras av Lövens stora buse Roger "Bullen" Hägglund. Det som utspelar sig framför ögonen på publiken är ett regelrätt rallarslagsmål med nästan alla spelare inblandade.

Kjell-Arnes och Edströms hjälmar slås av, men det hindrar dem inte från att sätta knytnävsslag efter knytnävsslag mot varandra. Roland Stoltz påstår sig inte minnas så mycket av detta, men vi hör riktigt hur han myser då han tonar ner det som blev. 

"Varken i Umeå eller i returmatchen i Skellefteå hade jag en aning om vad som skulle hända. Det skedde bara spontant."

I NV dagen efter uttalar sig Stoltz mer om händelserna och anser att han är helt oskyldig. Han åkte bara runt i godan ro när det plötsligt small. Bullen Hägglund tog chansen att revanschera sig från senast då Stoltz & co fått dem att se ut som att det var pojkar mot män. De fullsatta läktarna vädrade blod, men inte ens i sin vildaste fantasi kunde de ana vad som skulle hända nu.

I tjugo minuter pågick fighten. De fyra huvudrollerna spelades av Stoltz, Kjell-Arne, Edström och Hägglund. Men statistrollerna var få. Egentligen var det bara Ulf Vikgren som ställde sig vid sidan av och tittade på. Detta ledde till att han fick lämna AIK efter nästa säsong och flyttade då till sina polare i Björklöven. Samtliga övriga spelare slogs eller höll i varandra.

Några domare fanns inte på isen och några utvisningar dömdes inte heller. Vad hade dagens disciplinnämnd gjort, kan man tänka. Polisen tillkallades och var på väg in i hallen då vaktmästare Karl-Elon Lundgren tog det drastiska beslutet att släcka ner hela hallen. Detta agerandet är en stor anledning till att händelsen, fyrtio år senare, fortfarande är så mytomspunnen. 

Att lyset släcktes skapade precis det överraskningsmomentet som vaktmästaren hade hoppats på. Spelarna släppte varandra och adrenalinet rann bort. När lyset så småningom kom tillbaka ansåg ändå Hannu Palmu och Lövens Peter Andersson att de inte riktigt var färdiga med varandra, men även det rann ut i sanden. Energin på läktaren var extremt hög och det bildades ett tryck framåt, vilket ledde till att drygt hundra personer skadades.

Slagsmålet på isen gav ringar på vattnet bland fansen och ett antal skärmytslingar blev också på läktaren. Något som var väldigt vanligt på den tiden. Begreppet ”högriskmatcher” fanns inte. När allt till slut var över, var det dags att spola isen. Spelarna åkte in i omklädningsrummet och den här gången gällde det kanske mer att dämpa än att egga upp varandra.

Fast när matchen kom igång var det väldigt lugnt. Det finns väl bara SÅ mycket adrenalin. Med tio minuter kvar av matchen var ställningen 5-5. AIK gick ifrån och vann med 8-5 i en match som inte bara var ett derby, utan även en riktig toppmatch mellan två lag i det högsta skiktet av tabellen. AIK vann serien och Löven blev femma. En poäng från slutspel. Det hade räckt med en poäng i någon av de här matcherna.

AIK:s målskyttar: Roland Stoltz 2, Jan-Erik Sandberg 2, Ulf Vikgren, Thomas Hedin, Göran Lindblom och Lasse Nyström. Stoltz utsågs till ”Kvällens lirare”.

För oss som inte var med på den här tiden måste den här upplevelsen vara lika högt uppe på en lista som avancemang till Elitserien och SM-guld. Inte bara för det som hände på uppvärmningarna, utan för att AIK dessutom vann båda matcherna. Ta oss tillbaka till när hockeyn verkligen betydde något och känslorna på isen och läktaren skapade en atmosfär som dagens publik är långt ifrån.