Musikgenrer och AIK:are

Ett tag var det mycket populärt att spela in musikvideor med den årliga AIK-låten. Spelarna bjöd till bra och verkade tycka att det var roligt. Supermänniskan Erik Forssell spelade gitarr i nästan alla videor. Jimmie Ericsson mimade i ”Vad som än krävs”, men nästan roligast av allt var att Johan Alm och John Klingberg agerade doakör. Vi har varit inne och touchat på lite musik i bloggen tidigare, genom att granska musikintron.

Idag blir det dock något helt annat. Vi har delat in tidigare och nuvarande AIK:are i grupper, och inte vilka grupper som helst, utan i musikgrupper. Alla fördomar vi har, om både våra spelare och om musik, har vi hällt ner i en stor skål, blandat om och sett efter vad som har trillat ut. Inspirerade av den positiva feedbacken från ”spelarnas framtida jobb”-inlägget, så beslutade vi oss för att göra ett sista tramsinlägg.

Den här gången alltså på temat musikstilar. Anders Söderberg är ingen hårdrockare och Petter Granberg ingen hiphopare, så långt kan vi nog vara överens. Det svåra är inte att hitta de som INTE passar in i grupperna/banden, utan tvärtom. Vilka kan tänkas ha rätt look och personlighet för ett grungeband till exempel? Den rutiga skjortan är inte lika modern trettio år senare och alla har inte ett skägg som Dave Grohl (Nirvana, Foo fighters).

Så det blir ju lite eget tycke och smak. Vi har i alla fall satt ihop nitton olika musikprojekt, från rap till opera och från hårdrock till electro/dance. Som mest består banden av fem medlemmar och i två genrer fick det bli en soloartist. Vi lägger inga värderingar alls i de olika musikstilarna och anser heller inte att vi hånar någon spelares utseende eller annat. Vi ger folket vad de behöver. Musik für alle.

Blues:

Sång och munspel: Erik Hanses

Gitarr: Pavel Skrbek 

Bas: Juhamatti Aaltonen 

Klaviatur: Jacob Olofsson

Trummor: Pekka Poikolainen 

Det är en ganska dyster skara som kliver upp på vår lilla scen först av alla. Scenspråket är avskalat och ögonkontakten med publiken är obefintlig. Bortsett från Erik Hanses som ser det här som sin stora chans till något större. Övriga fyra vet att det inte blir mer än så här och begreppet ”still got the blues”, stämmer väl in. Sångerna handlar uteslutande om att ha dumpats och inte förmå sig att gå vidare. 

Boyband:

Sång (här spelas det inga instrument, utan man dansar och sjunger tillsammans): 

Daniel Ström, Adam Wilsby, Andreas Wingerli, Mantas Armalis och David Rundblad

Egentligen ska väl en i kvintetten vara blond, men det går nog att övertala Wingerli. Och egentligen ska de väl vara pojkar och inte 25-40 år (Wilsby undantagen), men så noga är det inte och samtliga är slätrakade. Vi får se väl inövade dansrutiner och man turas om att sjunga. Medryckande och glädjefyllt. Alla är snygga och alla vet om det. Brudarna är som tokiga, och låtarna handlar inte om något speciellt.

Britpop:

Sång: Terry Broadhurst

Gitarr: Andrew Calof och Niklas Mannberg

Bas: Andreas Nyberg

Trummor: Stefan Klockare

Tighta Fred Perry-pikéer och rätt allvarliga blickar. Musiken är viktig för det här gänget och även att vara rätt. Utgångspunkten för den här gruppsammansättningen var först och främst att få ihop en skara som ser brittiska ut och som gärna bär pikétröjor. Terry Broadhurst kanske inte är urtypen för en frontfigur, men får han bara ett par pints i sig så har han säkert en stökigare personlighet.

Country:

Sång och banjo: Bud Holloway

Gitarr och banjo: Christian Söderström

Munspel: Jonathan Johnson

Mandolin: Anton Lindholm

Trummor: Fredrik Öberg

Nu blir det drag uppe på scenen. Bud Holloway är nästan överkvalificerad eftersom han känns som en fullfjädrad countryartist, men övriga i gruppen har så många brister att Bud får kompensera upp dessa. Här har vi letat efter grabbar som smälter in i södern med lite hillbilly-aura. Bandet heter Sixfingers och paradnumret är ”Duelling banjos”.

Dansband:

Sång: Henrik Hetta

Gitarr: Johan Krantz 

Bas: Fredrik Söderlund

Piano: Patrik Zackrisson

Trummor: Andreas Paulsson

Alla som har sett filmen Black Jack, vet vad som krävs. Vita kavajer och falska leenden mot de medelålders kvinnorna på dansgolvet, samtidigt som man sjunger/spelar låtar som handlar om kärlek. Men bakom den präktiga fasaden döljer sig också hög potential att ha lite extra rajtan tajtan när man är ute på turné. Vi ska vara tydliga med att vi inte har några sådana tankar, utan enbart har fokuserat på svärmorsdrömslooken vad gäller spelarna.

Depprock

Sång och keyboard: Dave Stathos

Bas: Daniel Sondell

Gitarr: Tyler Morley

Trummor: Jesper Jensen

Trumpna miner, svart smink och svarta rockar på grabbarna som nu äntrar scenen. Egentligen vill de inte vara här, men de måste ju få utlopp för sitt svårmod någonstans. Orkestern har influenser från många olika delar av världen, men den gemensamma faktorn är att livet bara mal på utan några större glädjeämnen. Frågan är om gemensam smärta är halv eller dubbel smärta?

Electro/dance

DJ: Mathias Månsson

Dansgolvet är packat och Mozza Love bemästrar alla spakar, knappar och reglage på den toppmoderna ljudanläggningen. Han är kung i lokalen. Alla killar vill vara som honom och alla tjejer vill vara med honom. Musiken påminner om Aviciis och David Guettas, och låtarna handlar om sköna grejer att göra på sommaren. Blir det ingen succé, har Månsson en friplats till Paradise Hotel.

Folkmusik:

Sång och horn: Mattias Nilimaa

Sång och gitarr: Pär Mikaelsson 

Sång och nyckelharpa: Jörgen Marklund

Fiol: Gustaf Lindvall

Sång och trummor: Arvid Lundberg

Festligt, folkligt och mysigt. Stämsång blandas med ett skickligt hantverk med instrumenten. Dessutom är de instrumenten som nämns ovan bara ett axplock av bandets repertoar. Jörgen Marklund (versionen utan mustasch) drar sig inte för att plocka fram klarinetten till exempel. Spelglädjen är enorm och man spelar på gehör och känsla och det finns inslag av politik i texterna.

Grunge:

Sång och gitarr: Daniel Widing

Gitarr: Hannu Pikkarainen 

Bas: Stefan Warg

Trummor: Ivan Majesky

Med flanellskjortorna knutna runt livet spelas deppiga verser, kombinerat med aggressiva och tempostarka refränger. Widing imponerar med en raspig röst som river i våra själar. I övrigt ser de ganska avtrubbade ut, men är skickliga musiker med ett visst förakt mot mainstreamsamhället. Skägget är ett måste.

Gubbrock:

Sång och gitarr: B-O Karlsson

Gitarr: Johnny Forsman

Bas: Jason McBain

Trummor: Pär Holmqvist

Publiken tänder till vid första Creedence-riffet och sedan följer en orgie av Dire Straits, Pugh Rogefeldt och Eldkvarn. Det är lugnt och sansat på scenen och svunna tiders Jack Daniels har bytts ut mot Ramlösa, men spela musik kan de fortfarande. Efter giget erbjuds de Krutovs plats i Stadsfestens tält vid älvsbrinken. Tveksamt om det blir av.

Hiphop:

MC: Jonathan Berggren

Beats och scratching: Axel Holmström

Beatbox: Yared Hagos

Hangaround: Stefan Lundqvist

När Stefan Lundqvist har ställt fram all utrustning drar showen igång. Jonte Berggren har scarf runt pannan och sjunger på Rinkebysvenska. En konkurrerande grupp från en annan stadsdel ryktas dyka upp på spelningen, men scenen är svårstörtad med ett par rejäla pjäser i ensemblen. Det var tufft att växa upp på Anderstorp, men stor tacksamhet till de som hjälpte när det var mycket skit som lockade och drog.

Hårdrock:

Sång: Patrik Westerback 

Lead guitar: Mikael Lindgren

Rhythm guitar: Peter Lundmark

Bas: Kent McDonell 

Trummor: Martin Sevc

Två timmar försenade äntrar fem par skinnbyxor scenen och det rinner blod från Patrik Westerbacks torso. Inte för inte är han medlem i Alice Coopers fanclub (på riktigt!) och inte för inte kallades Micke Lindgren för ”Holy diver” på Hockeykultur. Distade gitarrer blandar eldsprutande tunggung med powerballader. Martin Sevc har dubbelt gage, då han också är bandets livvakt.

Jazz:

Saxofon: Markus Svensson

Piano/kontrabas: Mathis Olimb

Trummor: Joel Mustonen

En skön trio med hängslen, vita skjortor och kostymbyxor. I ett nafs flyttas vi till 1910-talets New Orleans, och får njuta av instrumentaljazz när den är som svårast. Olimbs vispar till trumpinnar kombineras med finska influenser och flickorna svimmar vid scenkanten.

Lovsång:

Sång: Lee Goren

Sång och akustisk gitarr: Fredrik Styrman

Sång och piano: Dick Burlin

Sång och trummor: Petter Emanuelsson 

Med lilaguldiga gospeldräkter framförs en stämningsfull konsert, under ledning av Lee Goren and the Worshipers. Falskt leende med ett innehåll som de inte tror på själva, men som är grunden till en välfylld kollekthåv. Höjdpunkten är när Styrman och Emanuelsson framför sången ”Oh kom låt oss slå pucken till sarg ut”.

Opera:

Bas: Roland Stoltz

Bas: Fredrik Krekula

Baryton: Kari Haakana 

Skellefteå AIK:s egna tre tenorer med två fantastiskt djupa basstämmor. Kari Haakana bidrar med en enorm kroppshydda och inspireras av Jussi Björlings finska ursprung. Kvällens höjdpunkt är Stoltz och Krekulas tolkning av Pucchinis Tosca, samtidigt som Haakana smäller i sig oansenliga mängder toscakaka.

Punk:

Sång: Jonathan Pudas

Gitarr: Albin Eriksson och Chad Hinz

Bas: Jörgen Sundqvist 

Trummor: Niko Dimitrakos

Fem arga pojkar. Arga på orättvisor, borgare och samhället i stort. Vilken rättvisa är det i att de tre tenorernas gage är dubbelt så stort som deras? Energin under den knappt två minuter långa ”Folke Pudas ryms i en låda”, är så hög att den inte ens är mätbar. Den veganska burgaren var i alla fall hyfsad.

Rap:

Sång och musik:

John Klingberg (Grandmaster Jay)

Marcus Sörensen (M-flex)

André Mattsson (Big daddy)

Tre MC:s som alla anser att just deras avsked från AIK var det värsta tänkbara. Grandmaster Jay gav bort ett givet SM-guld, M-flex fick inte ens chansen och Big daddys kontrakt bröts. Publiken bjuds på ett klassiskt rapbattle där de ser ner på varandras historia, och i bakvända kepsar improviserar kring sin egen svartgula tragedi.

Synth:

Synth och sång: Johan Forsberg

Synth: Adam Pettersson, Jan Novak, Mark Katic

I röda skjortor och svarta slipsar går de upp på den dunkla scenen. De perfekta snedbenorna är i lika god ordning som den oklanderliga showen vi bjuds på. Känslan som de utstrålar är att vi andra inte riktigt förstår. Vi diggar deras musik, men saknar förmågan att gå på djupet som ”Sünd Kaisers” (gruppens namn) kan. Föraktet mot sina egna fans är stort.

Visa:

Sång och akustisk gitarr: Tomas Skogs

Vi får ta del av Skogs låtskatt ”Strövtåg på Mossgatan”, där han tolkar klassiska ramsor i en egen personlig tappning. I ”Myggen finns här med knotten” flörtar han med det gamla bondesamhället som ursprungligen fanns på Vitberget. Hela kvällen avslutas med ”Jag ska till skogen - är du från Mossgatan?”, och mer Skellefteåskt än så blir det nog aldrig.