Fortsätt till huvudinnehåll

Ett ordentligt AIK-snack med Micke Leijnegard

Allting började med en lista över kändisar som hejar på AIK. Vi presenterade inte bara en lista, utan en ranking över dessa kändisar. Topp tre såg ut enligt följande. 

1. Sten-Georg

2. Joakim Nyström

3. Micke Leijnegard

Trean på listan kände sig nästan kränkt över att inte ligga högre upp listan och kontaktade bloggen, med vissa protester, men även konkreta bevis över sitt stora AIK-hjärta och supporterskap. Likaväl som att Micke kände sig hedrad över att ha blivit omnämnd här, så kände vi oss hedrade över att han är inne och läser och tankarna på ett litet samarbete växte fram. Det kommer att mynna ut i dagens intervju, men innan den inleds, så tänkte vi presentera Micke Leijnegard.

Att han är programledare på SVT och har hållit i Melodifestivalen, Mästarnas mästare och Gomorron Sverige, är givetvis sekundärt. Åtminstone så länge som Mästarnas mästare inte innehåller en AIK:are. För det är ju AIK som vi är intresserade av och Micke har haft ett finger med i en hel del svartgult. Exempelvis är det inte bara han som läst in "Tigerränder och taggtråd". Det var faktiskt han som skrev ihop den texten på egen hand.

Utöver det så har han debatterat och diskuterat på Hockeykultur.com och bland annat varit mycket kritisk till alla som lämnar AIK, oavsett anledning, samt propagerat för att David Rundblad är en större säkerhetsrisk än tillgång. När guldet bärgades 2013 var det Micke Leijnegard som var konferencier på Möjligheternas torg. Lägg därtill att Green Devils tillägnar honom en egen ramsa, så förstår ni att det inte är en vanlig supporter som vi snackar om/med.

Varför blev det Skellefteå AIK?

För att familjen flyttade till Skellefteå, våren 1968. Jag var tre år och ingen i familjen pratade hockey. Det enda minnet jag har av flytten är att mamma blev knäckt av de meterhöga snödrivorna. I Hälsingland hade vitsipporna slagit ut. Det skulle dröja flera år innan AIK gjorde entré i hemmet, kanske lika bra att ha sluppit se dem som lindansare. 1968 låg de i Division två och i efterhand kan jag läsa att Hardy var ung och lovande och slet på hockeyns bakgård mot KAIF och Glommersträsk. Det är coolt, som en historisk dimma, litteratur, och så där fortsatte det ju under våra första år i stan. Upp och ner mellan ettan och tvåan.


Vilket är ditt första hockeyminne?

Mitt första AIK-minne är från våren 1974 när pappa, som var djupt okunnig om hockey men fanatisk nyhetstittare, skrek från TV-soffan att Skellefteå hade tagit sig tillbaka till högsta serien. Då bodde vi i Istermyrliden och jag var nio och älskade hockey-VM på TV, men visste inte ens om att Skellefteå hade ett hockeylag… Rätt kul ändå att mitt intresse började samtidigt som AIK:s andra storhetstid. Säsongen som följde var ju den mycket speciella Division ett, 1974/75, där hela landet för första gången spelade i samma serie. Och AIK blev trea! 


Vilka är dina minnen från guldet -78?

Då hade jag drabbats av en privat katastrof. Familjen hade flyttat från paradiset i skogarna utanför Bureå till miljonprogramsförorten Ålidhem i Umeå. Jag sörjde djupt, och har i efterhand insett att den ende kompis jag kunde ta med mig från Skellefteå var – AIK! Jag kunde ”hålla kontakten” med laget genom tidningarna flera gånger i veckan och se tröjorna på TV – för nu var Skellefteå en stormakt igen. 


Säsongen 77/78 blev extra viktig. Mina nya klasskompisar var förstås lövare, men inte så kaxiga, de hade åkt ur. Däremot var de avundsjuka och gnällde. Att AIK i det läget var så fantastiska kändes som en tröst, nästan som att laget tog i lite extra för min skull… Det var i den exilen jag förstod att min kärlek till laget var bergfast, och livslång. 


Själva guldmatchen såg jag tillsammans med pappa och bröderna i det ännu inte möblerade vardagsrummet. Vi satt på madrasser framför TV:n, eller hoppade, slängde oss fram och tillbaka i ångest. Matchen var jämn och det blev aldrig mer än uddamålsledning. När slutsignalen gick gjorde min lillebror en saltomortal och landade på soffbordet som gick av på mitten. Och när lappmössorna åkte på var jag övertygad om att AIK skulle dominera svensk hockey i många år framöver, ungefär som Leksand och Brynäs gjort fram till då. 


Berätta om din relation till Björklöven.

Det blev extra laddat av att jag tvingades flytta till Umeå som liten. Till en början gick det hyfsat, kompisarna var impade av AIK och Löven var ett halvdåligt men ganska normalt hockeylag. Men sedan kom åttiotalet och yuppiesarna. Den samhällsförändringen passade tydligen Löven bättre än någon annan klubb. Fotsida långrockar, permanentade hockeyfrillor, solariebruna ansikten i hjälmarna och porschar och plastkort och gå-förbi-kön-på-krogen. 


Jag bodde där då och såg eländet på nära håll. De blev ett av landets främsta popgäng. Köpte ihop ett halvt landslag. Kirunakillar som Hasse Edlund, Göte Wälitalo och Lasse Karlsson, och Calle Johansson från Göteborg, och Ulf Dahlén från Östersund. De vann förstås guld (vilket jag försöker förtränga och förneka eftersom de är så ovärdiga framgången). Det var hemskt och vackert på samma gång när SHC/AIK kom ner och spelade. Bleka, fula och arga (och tyvärr ganska dåliga). Mina hjältar körde i hundranitti och fick väl med sig en eller annan solariegroda i utvisningsbåset. Men förlorade matcherna. Och jag, som i alla lägen predikade det svartgula evangeliet, blev hårt förnedrad av alla jag mötte.


Hur mådde du under den tunga åren?

Då hade jag blivit en TV-gubbe och bodde i Grodornas land. Det var inte helt lätt. Lövenfansens hån var lätt att bära. Att ha en egen hatramsa i Umeå Ishall bär jag som ett tonsur-ärr, en hedersplakett. Men ångesten över att se AIK göra bort sig hela tiden blev nästan svart humor till slut, det gjorde ont, på djupet. Jag kunde inte sova vissa nätter, morgnarna efter en förlust var en lättare depression. En gång sa min bror, som led lika mycket, att det vore bättre om AIK gick i konkurs. Och försvann. Så att man slapp heja på dem. Det var efter den nästan obegripligt usla säsongen 95/96. Jag höll med honom, och vi fick ju nästan som vi ville…


Vilket är ditt bästa AIK-minne?

Guldet 2013. Utan någon som helst konkurrens. Mest för att det var slutet på så många års lidande. Sexton år tidigare stod jag på Möjligheternas torg med Pea Israelsson. AIK var en namnunderskrift från konkurs och hade skickat ut samtliga årgångar av sina lag för att tåga genom stan. Jag var där som reporter för TV-sporten och intervjuade Pea mot en bakgrund av svartgula fanor. Efter intervjun sa Pea något om att det trots allt kändes bra att ha en AIK-are i TV-huset i Stockholm och då sa jag någonting om att när vi tar oss till Elitserien vill jag ha en biljett till banketten. Pea skrattade, det var inte särskilt sannolikt just då, men han blev uppmuntrad och sa; Självklart.


Tyvärr kunde jag inte komma 2006, men när Johan Forsberg satte 0-3 i början av andra perioden i Luleå lördagen den 18 april 2013 messade jag Pea. Och han svarade att det fanns en plats åt mig på Statt. Jag kastade mig i en taxi till Arlanda. I bilradion hörde jag Forsell göra 0-4 i tom kasse och när jag kom in på Arlandas terminal 4 dånade det ur teveapparaterna på sportbaren. Hela terminalen tittade på guldjublet och folk kramade om varandra, några kände igen TV-gubben och kom fram och gratulerade. Arlanda inrikes är ju ett koncentrat av hela Sverige och det kändes som att alla var lite glada, att Skellefteå var det vackraste laget med det vackraste spelet och att det var längesen en hockeyförening hade förtjänat guldet så mycket som vi. 


På planet gratulerade piloten till guldet i högtalarna och hela kabinen applåderade. Jag hann fram till ladan en halvtimme före spelarna, de hade krypkört med bussen från Luleå. Efter jublet och sångerna gick jag till Statt, och kom in i lobbyn samtidigt som laget. Jimmie fick se mig och kom fram och gav mig en hård kram. Vi hade aldrig träffats tidigare men den här kvällen var vi bröder.


Värsta AIK-minnet?

Brynäsfinalen 2012 slår allt. Jag hade mått så dåligt under så många år och hade liksom inga krafter kvar. Den kvällen visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Känslorna var så starka, och så svarta, svårt att beskriva men det närmaste jag kommer är förlamningen man upplever när man blir lämnad av någon man älskar. Det var så ohyggligt orättvist. Var det förutbestämt att AIK:are aldrig fick uppleva glädje? 


Favoritspelare genom tiderna?

Grävskopan från Överkalix (Roland Stoltz) var min första riktiga hjälte. Trycket i skridskoåkningen, forecheckingen, farten och hotet, urkraften, ja han är AIK för mig. Jimmie är också stor, såklart, men jag kan inte heller förneka kärleken till Micke Granstedt och Martin Pettersson. De var så förbannat bra, men vägrade flytta och missade både landslagsuppdrag och proffspengar. Och förlorade till sist även Elitserieplatsen. Ja, de förlorade allt på grund av sin trohet mot AIK. Utan dem hade jag kanske inte orkat när ökenvandringen började. Riktiga hjältar.


Den spelartypen som jag är svag för är den klassiske centern. I efterhand har jag läst mig fram till en stor kärlek till Acka Andersson, superhjälte i AIK och Tre Kronor före min tid. Den förste jag själv minns är Martin Karlsson, tyvärr lite doldis i skuggan av Hardy och Tjuven (som också är hjältar såklart). Sedan  Martin Pettersson, frånåkt både på isen och tidningssidorna av Micke Granstedt, trots att han totalt sett var en bättre hockeyspelare, men honom såg jag ofta och njöt av. Och så Daniel Pettersson, en av få eleganter under de mörkaste åren, pålitlig och smart och en som gjorde mig stolt. Trots motgångarna.


Känner dina kollegor till hur hårt ditt hjärta bultar för AIK? Alltså verkligen känner till? Till och med så att de förstår hur det känns.

Ja, men nu pratar jag inte så mycket hockey på jobbet längre. När jag jobbade på TV-sporten var det en annan sak. Då minns jag att min telefon pep oavbrutet påskaftonen 2004, och att det var bara snälla saker som skrevs. Kollegor från alla håll uttryckte sitt medlidande, de förstod att jag hade en tung vår framför mig.

 

Kommentarer

  1. Underbar läsning, som vanligt! Tack!

    SvaraRadera
  2. Anders Acka Andersson. Mitt livs hjälte

    SvaraRadera
  3. Mathias Dahlgren som fö JimmieE ”pryat” hos är trots umeursprung AIK-supporter.

    SvaraRadera
  4. Acka "rår för" att AIK är mitt lag.

    SvaraRadera
  5. Tack Micke för ditt fantastiska supporterskap 👏👏👏

    SvaraRadera
  6. Underbar intervju!

    SvaraRadera
  7. På Lövens forum har man 15 sidor försnack inför matchen mot Modo, hög pepp. Sen slutar det så här:
    Björklöven - Modo 3-7 (1-5,0-1,2-1)

    SvaraRadera
  8. Micke Leijnegard10 mars 2021 kl. 08:30

    Måste bara få be om ursäkt för allt jag skrev om Rundblad i hockeykultur. Jag hade så fel och jag skäms. Min enda ursäkt är att jag var så nedbruten efter alla mörka år så jag vågade inte tro på någon "sovjetisk" propagandahockey utan ville bara att de skulle dunka sarg ut och överleva. Rundblad lärde mig något nytt och jag är så tacksam till honom för det. Dessvärre fanns det fler såna fega korkskallar som jag ute i den stora hockeyvärlden, ledare och tränare, kanadicker och amerikaner som vingklippte Magic Number Seven när han flyttade. Det är en sorg, jag känner mig nästan medskyldig, men då vet ni i alla fall att jag inte står för detta idag. Så sorry, David!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar