Att vara helt ointresserad

Här kommer en text som förhoppningsvis ingen av er kan relatera till. Men kanske kan det bli så att du får en viss insikt och förståelse för din partner, kompis eller kollega som lite motvilligt följer med på en eller ett par matcher per säsong. För hur konstigt det än låter så är det inte riktigt alla som brinner för AIK och hockey. Men om man lyckas få med sig någon, då och då, så genererar ju även det publikintäkter till AIK och många bäckar små.

Har man riktigt tur är det en kanonmatch som utspelas just den där kvällen, som du får med dig den där ointresserade personen. Tänk att vara på sin första match när Martin Lundberg spöade upp Marcus Nilson. Årskort direkt!! Men det rimliga är ändå att han/hon som går på en enstaka match, på grund av tvång eller att man vill bjuda till eller att man helt plötsligt får feeling, inte kommer att bli frälst den här gången heller.

Ni ska nu få följa en sådan person, från det att biljetten köps in tills det att man är hemma igen efter match. Våra egna rutiner kan vi ju väl, och de påminner säkert om många andras också, men nu ska ni få möta något helt annat. Hur ser en människa som egentligen är helt ointresserad, på en match med Skellefteå AIK? Följ med på en förbluffande resa i en värld som du inte trodde fanns.

Direkt jag hade svarat ja, ångrade jag mig. Men nu är biljetterna redan köpta så det är väl bara att bita i det sura äpplet. Jag minns i och för sig inte hur det var senaste gången som jag var där. Det kanske inte blir så dumt ändå och tydligen är det en viktig match. Att träffa lite folk är ju aldrig fel.

På matchdagens morgon kommer faktiskt lite adrenalin krypande. Det känns som att det ska bli rätt kul och ett par drinkar i baren känns helrätt (skulle aldrig gå på match en vardag)! Jag skulle till och med kunna offra mig och ha på mig den där töntiga halsduken som han brukar vilja pracka på mig. Och det är ju jag som brukar tjata om att vi ska göra någonting tillsammans, så varför inte? Det blir till och med den tidiga bussen. Inte säkert att man hinner till baren om vi tar hockeybussen.

Mot souvenirbutiken! Kanske finns det något snyggt som man skulle kunna köpa i julklapp till någon. För visst ska vi stötta AIK. Men väl där så hittar jag ingenting. Måste allt vara svart och gult? Det finns ju inte en sak som en normal människa vill ha på sig. Och dyrt är det också. Vem vill betala 250 spänn för två par sockar?? Kul i alla fall att jag känner igen låtarna som spelas i högtalarna, även om det alltid är samma låtar. 

Ett glas prosecco och... Eller förresten två. Ska det här bli en trevlig kväll är alkoholen nyckeln. Otroligt mycket folk i baren som vanligt. Tydligen fler som tänker som jag. Efter att ha spanat på folk och träffat några jag känner, ser jag på mitt sällskap att det är dags att gå och sätta sig på sin plats. Att stå skulle jag aldrig fixa, även om det skulle vara intressant att se om man skulle kunna dras med av stämningen.

Innan vi går upp på läktaren måste jag på toa. Tydligen var det inget jag förväntades göra. För introt måste man visst se... Och det hann vi också. Jag har fått veta att vi har riktigt bra biljetter. Undrar hur mycket en biljett kostar? Säkert ett par hundra. Nu! Nu drar det igång. Hög musik och god stämning. Så kul att jag gick med på att följa med på den här matchen mot...? Ja.

Jag klappar med! Introt är förbi och spelarna är på isen. Klacken tycker jag mycket om. De är både härliga att lyssna och titta på. Svårt bara att höra vad de skriker, men det spelar ingen roll. Inramningen är det viktiga. Oj! Det har redan gått två minuter och jag har glömt att titta på matchen. Oscar Möller och Jocke Lindström har man ju hört talas om, men ingen annan. Visst har Jimmie slutat?

Och däär tog mitt intresse slut. Åtta minuter in i första perioden märker jag att mitt fokus är någon annanstans och jag tittar bara ner mot isen lite sporadiskt. Jag missade målet, men det gör inte så mycket. Att vara på hockey handlar mest om stämningen. Utan klacken skulle det både vara tyst och tråkigt. Men nu har jag tagit på mig ett ansvar. Efter tretton minuter går jag till baren och beställer och tar en plats där vi kan sitta.

Ny energi, men pausen går så himla fort och innan jag vet ordet av så går vi mot läktaren igen. AIK leder inte längre. Ställningen är 2-1 till de andra. Jag ska väl också erkänna att det är dags för sista perioden. Vi hoppar över en, för ärligt talat, hur kul är det här? Det är kul när det blir heta känslor, även om det blir patetiskt då medelålders män och äldre tydligen kan bete sig hur som helst på läktaren. 

Tanken slog mig att stanna i baren hela tredje perioden, men jag bjuder till och fortsätter se. Tydligen är det riktigt spännande, men det är inget som jag snappar upp. Istället har jag börjat längta intensivt efter att åka hem eller kanske dra vidare på lokal. Nu är det i alla fall snart slut och jag har överlevt. Aldrig mer. I alla fall är det så det känns just nu.

NEEEJ!!! Med två sekunder kvar att spela kvitterar Skellefteå. Det kommer att bli förlängning och kanske straffar. Mentalt var jag redan på väg nerför trapporna och till det väntande bordet på Bishops. Nu förlängs pinan med minst tio minuter till. Till slut tar det slut. AIK vann med 3-2 och då ingår det visst att stanna och ”tacka” laget. Räcker det inte med att man har betalat för biljetterna och att ha genomlidit det här i nästan tre timmar? ALDRIG MER!