Fortsätt till huvudinnehåll

Värvningen av Olimb - symbolen för allt som var fel med AIK


”Han är rutinerad och med sin kvickhet och spelsinne kommer han att passa bra in i det sättet som vi vill spela hockey.”

Året är 2018 och orden är sportchef Mikael Lindgrens. Micke är inne på sin andra säsong på jobbet och har nu chansen att verkligen sätta sin första egna trupp. Han kom till ett dukat bord efter Lasse Johansson. Må vara ett slarvigt dukat bord, men det fanns inte så många platser kvar att fylla. På forwardssidan hade Jesper Olofssons och Henrik Hettas tvåårskontrakt löpt ut och Pär Lindholm skulle till NHL. Dessutom fick Pontus Petterström inte nytt kontrakt.

Säsongen som hade varit hade vi gått till final, men publiken hade svikit och nu skulle Lindgren öka publikintresset med en mer spännande trupp och samtidigt var nyckelordet rutin. SHL-rutin. In värvades Edwin Hedberg, Robin Alvarez, Juhamatti Aaltonen och Mathis Olimb, samtliga med relativt stor rutin från spel i SHL. En högt uppsatt person inom AIK gnuggade händerna och ansåg att truppen var mycket spännande och nu skulle väl publiken komma.

Det finns givetvis olika definitioner av ordet ”spännande”, men det är ovanligt med någon större utväxling på +30 år-spelare som de flesta av våra nyförvärv var. Om vi tar på oss våra mest positiva glasögon så kan man väl se det som att Alvarez representerade en spelartyp som saknades, Edwin Hedberg kunde man hoppas på var ett renoveringsobjekt som skulle kunna utvecklas under Stefan Thomson (då bortser vi från att Hedberg totalt saknar spelsinne) och Juhamatti Aaltonen har så mycket grundtalang att det var värt att ta en viss risk med honom, trots att han kom med ryktet om att ha lite tveksam arbetsmoral. 

Micke Lindgren såg det nog snarare som att han hade värvat in riktigt bra spelare. Men spelare som är över trettio år gamla och har spelat många säsonger i SHL och Europa, kostar pengar, mycket pengar. Lindgrens lönebudget var den klart högsta som AIK någonsin haft och han valde att spendera kulorna på rutin och inte på utveckling. Och då har vi inte ens nämnt det största problemet; Mathis Olimb. Resten av det här inlägget kommer vi att ägna åt varje liten aspekt som var fel med värvningen av den glade norrmannen. 

Åldern
Att värva en äldre (32 år) spelare innebär en garanti för att det inte kommer ske någon utveckling. Naturligtvis finns det spelare som har hunnit fylla trettio år som är värda att värva, men då ska grundkapaciteten vara högre än Olimbs. Generellt sett törs man nog påstå att när man har uppnått den åldern har man sett sina bästa dagar, även om det finns undantag.

Spelstilen
Att läsa Mikael Lindgrens ord om Olimb när värvningen offentliggjordes, gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Olimb måste ju vara tidernas mest felscoutade spelare och då pratar jag inte om kapacitet eller förväntningar, utan om att norrmannens sätt att spela är rakt motsatt till hur AIK vill spela. Högt tempo och rakt spel, blev istället lågt tempo och vändningar, vändningar, vändningar.

SHL-rutin
I sak ingen dålig egenskap, men att totalt snöa in på det som Micke Lindgren gjorde var otroligt enkelspårigt. Det känns som att värvningen av Morgan Ellis året före gjorde att han inte vågade värva på renommé och att orka scouta var inte aktuellt. Således måste spelarna ha spelat i SHL. Nu ska väl just det här inte ligga Olimb i fatet, men eftersom vi listar saker som var fel med den här värvningen måste vi ta upp aspekten att förvärven MÅSTE ha SHL-rutin, vilket då diskvalificerade betydligt bättre spelare än honom.

Lönebilden 
Vi har förstås inte inte full koll på Olimbs lön, men sett till ålder, erfarenhet och förväntad roll törs vi garantera att hans lön låg en bra bit över medel. Och på frågan om han var förtjänt av det är svaret ett rungande nej. Således är dålig bang for the buck ytterligare en solklar anledning att inte värva Olimb. Något som var givet på förhand.

Hans senaste säsonger
Vi ska vara ärliga och säga att 46 poäng för Frölunda under säsongen 14/15 imponerar. Men man kan inte leva på gamla meriter och de två senaste åren innan flytten till AIK, snittade Olimb 22 poäng/säsong i ett Linköping där han hade väldigt mycket speltid. Inte minst i powerplay. Att värva en spelare på nedgång är sällan ett lyckat drag.

Mentaliteten
Vi har tidigare berättat om incidenten när Olimb klev av roddmaskinen fem minuter före de övriga gjorde det, och utskällningen av Joakim Lindström som följde. Att vara så tondöv för rådande träningskultur säger egentligen allt om vilken attityd Olimb kom med, och inte hade en tanke på att förändra. 

Uppsynen
Man kanske inte ska ge sig på ett utseende, men det är inte själva utseendet vi vill kritisera. Bloggen anser att Olimb har ett medelgott utseende och att det snarare tillhör hans främsta egenskaper. Det vi vill komma år är det ständiga flinet, oavsett läge i matchen och oavsett vad han presterar på isen. Oerhört provocerande, då man redan hade ett horn i sidan på honom. 


Har man värvat in en, på pappret, ledande spelare så bara måste man låta honom ha mycket speltid och ges chanser i powerplay. Två exempel på kedjor som han sänkte med sin blotta närvaro var när han centrade Aaltonen/Ericsson och Lindström/Alvarez. Och det kan ju inte bara ha varit vi på läktarna som kände av den auran som han ståtade med. Spelarna bör också ha känt sig uppgivna, då pucken aldrig släpptes. Men här och nu fattar vi beslutet att aldrig mer nämna hans namn. 

Kommentarer

  1. Det var inte bara spelsinnet som fattades hos Hedberg. Han kunde ju inte ta emot ett pass i farten utan att fumla med pucken. Det enda han hade var snabb och bra skridskoåkning och ett hårt handledsskott som träffade rätt 1 av 50.

    Och Olimb. Spelsinne hade han men han kunde aldrig utnyttja det i tempot AIK ville spela i. Känns också som en typisk spelare som aldrig haft nån ordentlig grundträning och därför börjar hockeykroppen ta slut när dom närmar sig 30 och därför kan endast leva på sitt spelsinne, PP och matcher där tempot är lågt.

    Det finns spelare som drar ner tempot på det andra laget och det finn spelare som drar ner tempot på det egna laget och Olimb var i den senare kategorin när han var här.

    SvaraRadera
  2. Skönt att M. Lindgren slutade som sportchef. Och att E. Forsell tog över skutan tillsammans med N. Lundqvist. Nu börjar man känna igen Skellefteå AIK igen. Och vad de står för. Hoppas Forsell och Lundqvist blir kvar många år framöver.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar