Det finns derbyn och så finns det Derbyn. Det kan vara av lokal karaktär som Tottenham mot Arsenal. Det kan vara av regional karaktär som AIK mot Löven. Det kan vara av storklubbskaraktär såsom Real Madrid och Barcelona. Sverige mot Finland i ishockey är ett klassiskt lillebrorskomplex-derby. Rivalitet är ett måste om intresset för sporten ska bibehållas och det finns få saker som slår att vinna ett riktigt derby.
Men idag ska vi lämna Skellefteå, Sverige och till och med Europa. Vi ska förflytta oss till Quebec, 1775. Som en del av det amerikanska frihetskriget anfölls provinsen och försvarades av kanadensiska styrkor tillsammans med brittiska. Det blev ingen lyckad attack och USA tvingades att retirera, men än idag har inte Kanada krävt någon vedergällning för det som hände för snart 250 år sedan. Inte förrän nu.
Visst har det spelats viktiga hockeymatcher nationerna emellan och visst har Kanada oftast gått segrande ur striden, men det där är bara blaha blaha. För idag kommer bloggen att avgöra vilket land som är det främsta hockeylandet. Hade USA lyckats med sin attack hade de kanske suttit ihop med Kanada och då hade aldrig det här varit aktuellt, men nu blev det inte så, och därför står vi här nu och ska avgöra The great North American Derby.
Stora världen är ingenting för oss, utan vi bryr oss endast om Skellefteå AIK. Så det som kommer att avgöra det hela är vilken femma som är bäst. En femma fylld av amerikanska spelare som spelat i AIK eller en femma bestående av svartgula kanadensare? En målvakt, två backar och tre forwards. Kommer Kanada att ta revansch för den förnedrande attacken 1775 eller kommer USA att vara The greatest country on earth?
Målvakter:
USA: Mike Dunham
Dunham briljerade under stundom i AIK, men visade också prov på låg moral och ett oerhört ointresse. Ett problem som vi har brottats med är om vi ska bedöma spelarnas insats i Skellefteå eller deras totala karriär. Vi landade någonstans mitt emellan och kunde inte förbise Dunham med starka meriter från NHL och de största landslagsturneringarna.
Kanada: Sean Gauthier
Redan här blåses derbyvindarna upp till orkanstyrkor. Gauthier har inte glömt Dunhams intåg 2005, medan Mike garanterat inte har en aning om vem Gauthier är. Detta provocerar ju oerhört mycket. Sett till vem som gjorde ett större avtryck i AIK och vem man har större hjärta för, så är det inget snack om att Sean Gauthier får våra sympatier. Men lyfter man blicken en smula, så är Mike Dunham den bättre målvakten.
Ställningen: 1-0 till USA
Offensiva backar:
USA: Guy Gosselin
Goose hade en skön release de få gånger som han avlossade sitt slagskott, men tyvärr blev det inte jätteofta. 18 poäng fördelat på två Division ett-säsonger i AIK imponerar inte. OS-spel 1992 finns på meriterna och även ett finger med i AIK som ledare. Dessvärre är det ingen merit han får räkna med i just den här kampen.
Kanada: Mark Katic
Marky Mark gjorde också två säsonger i AIK, även om den första endast bestod av elva matcher. Katic fick ihop 27 poäng på sina AIK-år och även om poängskörden inte är det viktigaste så går det inte att komma ifrån att Mark Katic är en mer kompetent offensiv back än vad Guy Gosselin var. Kanada har kvitterat.
Ställningen: 1-1
Defensiva backar:
USA: Jeremiah McCarthy
Vi valde mellan honom och Jason McBain och då förstår vem som helst att vi inte har haft någon som helst lycka med att värva hit nordamerikanska backar. Det är extra svårt för en försvarsspelare att ställa om från de små rinkarna. Anledningen till att McCarthy tog plats här, är att han ingick i truppen som gick upp 2006.
Kanada: Drake Berehowsky
Den mycket NHL-meriterade Berehowsky kom hit under lockouten 2005, och hade givetvis aldrig kommit annars. Det är alltså ytterst få transatlantiska backar som kommit hit naturligt och lyckats. När vi utvärderar Roland McKeown hamnar han kanske också i pluskolumnen, men han hade inte heller varit här en normal säsong. De kanadensiska backarna slaktar sina amerikanska motsvarigheter.
Ställningen: 1-2 till Kanada
Centrar:
USA: Brett Harkins
Sett till meriter är väl knappast Brett Harkins den främste som varit här, men sett till andra värden är det ytterst få som toppar hans betydelse för AIK. Världens långsammaste och mest otränade spelare hade ett öga för spelet som få andra besitter. Vem som än Kanada ställer upp med, så blir det otroligt svårt att rå på Harkins.
Kanada: Lee Goren
Gorens och Harkins AIK-resor är snarlika. De kom till ett lag som var på väg någonstans, men hade inte tålamod med processen och drog vidare till större jaktmarker. Sen återvände de för att frälsa oss. Brett Harkins lyckades med det, men inte Lee Goren. Men ärligt talat hade inte ens ett SM-guld gett Goren den här poängen.
Ställningen: 2-2
Högerforwards:
USA: Niko Dimitrakos
Dimitrakos var en poängmaskin under säsongen 08/09 och för första gången sedan återkomsten till Elitserien hade vi en kedja som kändes som en av seriens bästa. 22+22 på Niko och han drog vidare till KHL. Där gick det dåligt, liksom resten av karriären, men han är en sann AIK-hjälte.
Kanada: Bud Holloway
Men en ännu större hjälte är Bud Holloway med sina sex säsonger, poängrekord och SM-guld. Över hundra mål och man får nog se Bud som en av de största AIK:arna genom tiderna. I vår genomgång av tänkbara kandidater på Wall of Fame fanns han inte med, men ska någon utländsk spelare upp så är det Holloway.
Ställningen: 2-3 till Kanada
Vänsterforwards:
USA: Darren Nowick
USA ställer upp med en riktig grinder som ska ta skitjobbet som Brett Harkins inte vill eller hinner ta. Nowick är ju fortfarande aktiv och det är alltid svårt att recensera en bok som man inte har läst ut, men hittills har han bidragit med hårt jobb, härliga tacklingar och ett antal matchstraff.
Kanada: Chris Kontos
I konkurrens med Mikael Renberg är Kontos vår mest meriterade värvning någonsin (vi räknar inte med lockout-spelarna). Han kom hit raka vägen från en ordinarie plats i NHL och en ledande roll i Kanadas OS-lag. Det känns inte mer än rätt att det är han som sätter den avgörande pucken i tom kasse.
Slutställningen: 2-4 till Kanada
Kommentarer
Skicka en kommentar