Roadtrip ner till södern/Är vi nedtränade?

Matcherna duggar tätt, med tre matcher/vecka. Men efter de här tre är det dags för ett nytt uppehåll på tio dagar. Det har lämnats en lucka i spelschemat så att coronadrabbade lag ska kunna spela ikapp. Nu ser det väl lite mörkt ut för inte minst Malmö, som återigen är drabbade. Skåne sägs vara en smältdegel för viruset, men vi hoppas att allt löser sig.

SHL har planer för alla tänkbara scenarion, sägs det. Och en väg att vandra är väl att skjuta på slutspelet eller komprimera det rent geografiskt eller vad gäller antalet matcher. Men nog om detta, vi tittar framåt och bakåt istället med svartgula glasögon, givetvis. Senaste matchveckan blev i princip som vi hade förutspått. Det är näst intill omöjligt att formtoppa hur länge som helst. Särskilt när det dessutom kommer ett uppehåll.

Örebro borta var ett rejält bottennapp, trots att vi tog en tidig ledning och hoppades och trodde kanske då att det bara skulle fortsätta att rulla på. Den matchen överskuggades dock av Pär Lindholms återkomst och även om Pär inte gjorde någon vidare match (trots målet), så är det ju ett faktum att en av ligans bästa spelare har kommit till Skellefteå AIK. Men mer om Pär senare.

Leksand hemma sågs på plats av bloggen och det var en sådan match som är olidlig att titta på. Sirap i benen, stillastående spelare och inte en passning på bladet. Dessutom gjorde nog Leksand en rätt bra match, även om det är lätt att vara bra då man är överlägset mycket rappare i benen. Man tar ju då till frågan om vi har kört stenhårt under landslagsuppehållet för att återigen formtoppa till slutspelet (vilket är svårare i år, då ingen vet exakt när slutspelet startar)?

Vi har bestämt oss för att det måste vara så, för så segt som det såg ut hemma mot Leksand, finns det ingen annan förklaring till. Det var bara Adam Wilsby och i viss mån Joakim Lindström som såg ut att ha kräm i benen. Brynäs var dock ett fall framåt, även om vi var helt utspelade i första. Men får man ingen utdelning så är det svårt att vinna. Det finns nästan inget värre än att ha gjort en riktigt bra period, men att det fortfarande står 0-0. Sådana matcher förlorar man, vilket Brynäs också gjorde.

Pär Lindholm då. Nu var ju Wingerli tillbaka och då valde AIK att stoppa in Melker Karlsson i den kedjan och låta Lindholm spela center mellan Lindström och Kiiskinen. En okej lösning, då vi känner oss tveksamma till att Rickard Hugg är den lämpliga tredjelänken med Berggren och Wingerli. Men vi vill ju flytta ut Wingerli på en kant, främst så att han inte ska tvingas teka. Den kedjan såg helt okej ut, men inte mer.

Lindholm såg mer än okej ut. Grovjobbare, puckvinnare, framspelare. Det händer saker när Pär är på isen och om han kan bana väg åt Jocke Lindström kan innebär att Jocke, redan i år, har möjlighet att passera Joel Lundqvist i maratonpoängligan. Det skiljer endast sju poäng i skrivande stund. Det här var en uppgift som vi trodde var för svår, till och med för Lindström.

Det känns skönt att tränarna valt att spela Lindholm och Lindström, men vi vill gärna få bort Kiiskinen från den kedjan, till förmån för Melker Karlsson och låta Hugg spela vidare med Berggren/Wingerli. Å andra sidan har Kiiskinen sett aningens bättre ut på slutet och nuvarande kedjor skulle också lösa problematiken med att Wingerli tekar ÖVERLÄGSET mest (och sämst).

Det känns också bra att vi har en ordentlig gnuggarkedja i fjärde. Drömmen är ju att de har direktiven att spela 0-0 och alltid se till att det är tekning i offensiv zon när de lämnar isen. Nu tror vi att det bedrivs lite för mycket "sossehockey" för att så ska vara fallet, men drömma går ju och det är viktigt att spelarna vet om sina roller. Inte minst i ett slutspel.

Gustaf Lindvall gjorde en riktigt bra match mot Brynäs och vann väl egentligen matchen åt oss. Skönt ifall han verkligen kommer igång nu när det börjar gälla. Lindvall passerade också Arvid Söderblom i statistiken och det ÄR Gustaf Lindvall som är vår förstemålvakt i ett  slutspel. Vi gissar att det blir samma som förra veckan. Lindvall vaktar kassen i två av matcherna.

På backsidan blir det ett hål efter Niclas Burström, som är skadad på obestämd tid. Några veckor lyder prognosen och vi hoppas att han är tillbaka, gärna redan efter kommande uppehåll. I hans ställe har Roland McKeown steppat upp och det känns bra beställt på backsidan, även om det sett mer än lovligt orörligt i egen zon. Men vi skyller även det på att de är nedtränade.

Det är märkligt med det fenomenet. För då fungerar verkligen ingenting. Minst tio gånger/match under senaste veckan tappade vi pucken i egen zon när vi hade den under full kontroll. Svåra flippassningar eller soloräder vid fel tillfälle, alternativt passning till stillastående lagkamrat. När kroppen är slut sätts även hjärnan ur funktion och fel beslut fattas.

Kommande vecka möter vi i tur och ordning Linköping, HV71 och Rögle. Nu har den värsta träningen släppt och vi siktar på minst sex poäng. Det spelar ingen roll mot vilka lag som segrarna tas, då vi inte är inblandat i några strider om placeringar med just dessa lag. LHC är seriens (tillsammans med Malmö) sämsta lag, men de kommer att agera desperat. Ska man se till antalet spelade matcher så ligger HV71 på näst sista plats och har lika mycket kniven på strupen. Rögle har gått ifrån i toppen och spelar för serieseger. Alla matcher är viktiga nu och vi vill se ett AIK som är redo från första nedsläpp och gärna resten av matchen också.

Det är idel bortamatcher och vi har tagit en titt på hur hemma respektive bortatabellen ser ut. Hemma ligger AIK på fjärde plats, men där har vi tre matcher mer spelade än Örebro, som är hack i häl, och vi ligger väl egentligen femma. De lagen vi ska möta är inga starka hemmalag. Linköping är elva, HV71 tolva och serieledande Rögle är inte bättre än trea, på samma poäng som oss.

Vi ligger fyra även i bortatabellen, så rent krasst spelar det mindre roll var matcherna går, även om vi har tagit elva poäng mer hemma än borta. Vi laddar för matchveckan och njuter av det är nu som hockeyn börjar vara som roligast. Det finns ingen kniv på någon strupe, utan vi kan mer eller mindre börja tänka lite grann på slutspelet. Men det är faktiskt så att när alla lagen har spelat ikapp de matcherna som vi ligger före, så är det endast en poäng till sjundeplatsen. Förutsatt att alla närmaste konkurrenter vinner samtliga sina matcher.

Avslutningsvis vill vi lyfta på hatten för Erik Forssell som gör ett starkt jobb på sin position. Melker Karlsson och Pär Lindholm är inga små fjädrar i hatten och även om det naturligtvis är gynnsamt att förhandla med våra "egna spelare", så ska det göras och det var inte många år sedan vi såg en sportchef som misslyckades med att få tillbaka hemvändarna. Det pratas och fantiseras om Oscar Lindberg, och den dagen det blir klart så är det bara att boka torget!