Oscar Lindberg: Bra på allt, inte bäst på något

27:e oktober 1991 låg Eva Dahlgren etta på Svensktoppen med ”Vem tänder stjärnorna”. Två dagar senare tändes en av våra främsta egna produkter någonsin. Oscar (och Johan) Lindberg såg dagens ljus då Skellefteå AIK-fansen var nere i en djup depression och frågan som Eva Dahlgren ställde var onekligen mycket befogad. Samma år föddes kusinen Tim Erixon och den släkten skulle komma att ha en stor roll i den kommande ungdomssatsningen.

Hockey var livet för grabbarna och den som brann mest var Oscar. Otaliga timmar spenderades på uterinken på Moröbacke och så småningom som knattespelare i Skellefteå AIK. När Oscar var i tioårsåldern fattade AIK ett beslut att öka träningen för ungdomar och juniorer. Öka rejält. Lasse Marklund tillsammans med svågrarna Christian Lindberg (Oscars pappa) och Janne Erixon drog igång en ganska kritiserad satsning, och i gruppen av försökskaniner ingick bland annat bröderna Lindberg.

Hur väl det här föll ut vet ni redan, med guld, finaler och mängder av NHL-exporter. Men redan tidigt lyste en stjärna lite klarare än de andra. Oscar Lindberg kombinerade sin talang med viljan att hela tiden bli bättre. Skellefteå blev känt som en backfabrik med namn som Rundblad, Erixon, Larsson, Burström och Granberg, men bland forwards var det mer tunnsått och vi längtade efter en offensiv härförare.

Juniormatcherna var givna höjdpunkter under helgen och det fanns ett överflöd av talang. Vissa stack ut mer än andra och jag var inte ensam om att fastna för den där centern som vann alla tekningarna och med lätthet kunde åka över hela isen och göra mål. Det kändes spännande att få följa Lindbergs resa och att slutdestinationen skulle vara NHL var det inget snack om. Mest troligt med stjärnstatus.

Bofast i alla ungdoms och juniorlandslag och debut i a-laget som sjuttonåring. Vännerna som inte sett Oscar Lindberg spela fick en beskrivning av en junior som skulle komma upp och göra skillnad direkt. Men riktigt så blev det inte. 2 poäng på 36 matcher under första säsongen och 14 på 41 den andra. Ingen katastrof för någon som fortfarande var junior, men han levererade inte alls på den nivån som vi trodde och hoppades. Däremot ett matchstraff/säsong, vilket talade för en spelare som ville vara med och tävla.

2011/12. Nu var det dags att kliva fram ordentligt. Juniortiden var över och på försäsongen och i början av säsongen placerades Oscar Lindberg mellan Möller och Holloway. Han skulle agera förstacenter och nu skulle genombrottet komma. Alla verktygen fanns där; spelsinnet, skottet, fysiken och skridskoåkningen. Men några månader senare var Lindberg i Sundsvall. Han var inte redo för den bärande rollen och det låste sig. 

Phoenix som hade draftat honom i andra rundan 2010, trejdade bort Oscar till New York Rangers, som omedelbart skrev kontrakt med honom och lånade ut honom till. AIK. Nyskrivet NHL-kontrakt och två raka finalförluster. Sällan har någon gått in i en säsong med ett sådant sug efter att bevisa vem han är och vad han kan. Och en kortfattad beskrivning av säsongen är att han lyckades med det ganska väl.

”Go s**k your brothers c**k.” Ni kanske tycker att det var barnsligt och dumt, men den som levererar den typen av trashtalk är en stjärna. Bröderna Abbott fick veta vad som gällde och det fick övriga hockey-Sverige också. Säsongen 12/13 var det inget snack. Oscar Lindberg dominerade isarna i SHL, slog personligt poängrekord med 42 poäng, utsågs till slutspelets MVP och vann VM-guld. Den säsongen han hade är det inte många som kan ståta med. 

Över till NHL och där varken David Rundblad, Tim Erixon eller till viss del Adam Larsson hade lyckats nå dit vi hade hoppats, låg nu hela Broadway framför fötterna på Oscar Lindberg. Första året i AHL, var både väntat och lyckat. Det blev ett andra, ännu bättre år, och sedan dess har Lindberg aldrig satt skridskon på en AHL-rink. Men heller inte lyckats fullt ut i NHL.

Två säsonger i Rangers, lämnades oskyddad i Vegas Golden Knights expansionsdraft och dit kom Lindberg som en tilltänkt toppcenter. När det inte funkade fick han en ännu bättre chans i det totala bottenlaget Ottawa Senators, men inte heller där flög han som han borde ha gjort. För egentligen har ju Oscar Lindberg ALLT. Det finns inget enskilt moment som han är dålig på eller inte behärskar.

Egentligen är ju det här en stor hyllning till Oscar, men också ett försök till förklaring på varför det inte gick vägen där borta. I Zug och Dynamo Moskva gick det bra och när han återvänder till AIK kommer han att vara SHL:s bästa spelare, men steget till den riktiga toppspelaren som vi hoppades på togs aldrig. Och därav rubriken. Oscar Lindberg är bra på allt, men han är inte jättebäst på något.

Om han fick offra 5% skridskoåkning och 10% spelsinne och lägga dessa 15% på sitt skott (exempelvis) hade han kunnat vara en riktig stjärna, men istället fördelades hans kvaliteter helt jämnt utan en utstickande egenskap. Och ska du spela på den allra, allra högsta nivån behöver du ha det. Vi påstår givetvis inte att Lindbergs karriär är misslyckad. Han är en vinnare, med en skön mean streak som kommer att titta tillbaka på sitt hockeyliv med en varm känsla.

I en intervju med Norran strax efter nyår, lät det på Oscar som att det inte var superaktuellt med en snar återkomst till Skellefteå, men vår gissning är att det är av taktiska skäl som han ligger lågt, så att vi inte får upp för stora förväntningar. Möjligtvis blir Lindberg kvar i Ryssland någon säsong till, men vi räknar med att han kommer att göra en comeback och det skulle innebära att vi per automatik skulle vara en av favoriterna till SM-guldet. För om vi återgår till rubriken så syftar den ”problematiken” på NHL-nivå. I SHL är de flesta av Lindbergs kvaliteter i toppklass. Och då har vi inte ens nämnt tekningarna.